Skämmerskans dotter: bok- och pjästips

Idag har jag varit på författardagen i Hässleholm, som jag ska prata om vid tillfälle precis som om Litteralund. (Jag vet, jag lovar och lovar...) Under tiden måste jag bara få göra reklam för teaterpjäsen Skämmerskans dotter och bokserien den bygger på.

Boken och pjäsen handlar om en flicka som heter Dina och lever i en (mycket trovärdig) fantasyvärld. Precis som sin mor har hon gåvan att få folk att skämmas – när hon ser dem i ögonen ser de och hon själv allt ont de har gjort, och de skäms för dem. Hon får i uppdrag att få en mördare att skämmas, men inser så småningom att den så kallade mördaren är oskyldig och att den verklige mördaren är så fullständigt skamlös att inte ens skämmarkrafter hjälper.

Pjäsen Skämmerskans Dotter, som spelas av Månteatern, såg jag första gången under Litteralund. Månteatern har samarbetat med skolelever från Norra Fäladen som testpublik, och efter föreställningen fick vi en chans att höra både skådespelarna och eleverna prata om samarbetet, vilket var mycket intressant. Regissören/dramatikern Jan Modin hade också haft ett seminarium tidigare samma dag som föreställningen tillsammans med Douglas Foley och Pia Huss om dramatiseringar av skönlitteratur. Dessutom var bokens författare Lene Kaaberbøl på Litteralund redan förra året och pratade då om Skämmarböckerna, så trots att jag aldrig hade läst dem hade jag ändå en del kött på benen när jag såg pjäsen.

Och oj vilken upplevelse det var! Teater är för mig en riktigt magisk konstform eftersom den kan vara så givande för fantasin trots att man får så lite till skänks. I böcker får man personernas tankar och känslor medan man får skapa sig egna bilder, i film får man bilderna gratis men måste själv lista ut tankarna och känslorna – men i teater måste man både lista ut tankarna och känslorna och skapa egna bilder utifrån den ofta knappa scenografi som finns. Och det går! De svarta skärmar som Månteatern flyttade runt (i en fantastiskt fin koreografi) skapade olika rum, och trots att draken bara bestod av två lampor och en rökmaskin kändes det verkligen som en drake. (För den som läst Ingmar Bergmans berättelse om hur han en gång alldeles tydligt kunde se en hårnål som en skådespelare stod och böjde, trots att hårnålen inte fanns – precis så var det!)

När jag sett pjäsen lånade jag så snabbt jag kunde den första boken och har nu läst mig igenom hela serien på fyra böcker – den sista, Skämmarkriget avslutade jag på tåget i morse. Böckerna blir faktiskt bara bättre och bättre! Världen är rikt beskriven, Dina och hennes vänner är levande karaktärer, det finns intressanta frågor om moral – och framför allt är historierna riktigt spännande. Medan jag höll på med tredje boken såg jag pjäsen en gång till och den håller bra fortfarande.

På skolan har vi bara sista boken, men jag funderar starkt på att köpa in även den första och försöka sälja in den till de bästa läsarna – visserligen är det inte särskilt många av våra femmor som kan klara den, men för dem som kan skulle den kunna bli en gåva för livet.

Föreställningen, som är betydligt mer lättillgänglig (jag såg om den förra helgen tillsammans med några utvecklingsstörda vuxna som mycket väl hängde med), går varje söndag fram till 14 december och jag rekommenderar den varmt. :-)