Hässleholm, alltså! Ann-Helén Laestadius som skulle inlett blev sjuk, så Mårten Sandén fick prata om sina egna böcker, främst då ungdomsboken Den femte systern. Jag blev så nyfiken både där och på Litteralund att jag läste boken själv efteråt och den är riktigt spännande (även om den blev lidande av att jag läste den precis efter att jag avslutat Skämmarböckerna - boken var bra men så bra var den inte). Däremot tycker jag inte att den är så komplicerad som Sandén själv betonade - kanske är jag för van vid diverse tillkrånglade intriger… (Fyra år av Lost-tittande sätter sina spår!) För svår och framförallt för vuxen för våra barn är den däremot, men hans bilderbok Den fulaste nallen i världen har jag kikat på i bokhandeln och den kan nog dyka upp här vad det gäller!
Kim M. Kimselius och hennes historiska böcker hade jag aldrig hört talas om tidigare, men böckerna verkar väldigt spännande. Jag ställer mig ändå lite tveksam till att köpa in dem, eftersom vi inte har så många Hcg-läsare och böckerna är rätt tjocka, men de är värda att kolla upp för den som har goda läsare som behöver mer kunskap om historia.
Lena Lillestes deckarböcker om Tommy och Flisen är närmast kult bland barnen på vår skola och tydligen inte bara här – hon talade om att hon vid författarbesök fått frågor som ”har du livvakter?” och ”finns det paparazzi utanför ditt hus?” Hennes beskrivning av hur hon gör deckarskolor med barnen var väldigt intressant – kanske också någon att ha som författarbesök någon gång?
Jag måste rodnande medge att jag inte har läst Lina Lundhs Min pappa tyngdlyftaren (trots att vi har den), men jag blev nyfiken på att göra det sen jag hört henne prata. Hon hade en ganska nedtonad och eftertänksam samtalsstil som var mycket sympatisk och det hon berättade om sin utsatta men fantasifulla huvudperson gav mersmak. Jag fick också reda på att hon inte tycker om lyckliga slut… hmm… (Är själv mycket förtjust i lyckliga slut, om än naturligtvis trovärdiga sådana!)
Kalle Güettlers samtal om lättläst var en höjdpunkt; liksom Lundh är han nedtonad, men hade mycket att säga, bland annat om hur man måste hitta en berättande rytm även i korta meningar med enkla ord. Han påpekade också att det finns en stor skillnad mellan att skriva lättläst för utvecklingsstörda och normalbegåvade läsare – något som LL-förlaget tydligen inte insett förrän alldeles nyligen! Här på skolan är Güettlers bilderböcker om Lilla och Stora Monster mycket uppskattade medan hans ungdomsböcker varit mer svårsålda – varför är jag faktiskt inte säker på.
Den första av Isabelle Halvarssons böcker om katten Fräs har vi beställt i klassuppsättning och själv fick jag upp ögonen för dem genom hennes stund i Hässleholm. Visst hade jag köpt in dem redan tidigare och märkt att många barn läste och frågade efter dem, men jag hade inte läst själv. Efter Hässleholm läste jag första boken och föll pladask för den ömkliga lilla kattungen. Att veta att böckerna delvis är verklighetsbaserade gjorde saken ännu bättre och Halvarsson var ytterligare en författare som jag tänkte att kanske, någon gång, vi borde ha till skolan.
Niklas Krog var livlig och rolig att höra på, men jag måste erkänna att jag faktiskt inte läst mer än någon enstaka av hans fantasyböcker, trots att flera av dem är lättlästa och lånas rätt ofta. Hans nya bok handlar om basket, vilket är ett ämne flera av våra barn efterfrågat. Att döma av utdraget på AdLibris kan säkert flera av våra bättre läsare bli förtjusta i den.
Årets hemliga gäst var vikingaexperten och glimabrottaren Lars Magnar Enoksen, en man med en sanslöst rolig svada och stora kunskaper i sitt ämne. Förutom i hans böcker kan man också få svar på sina frågor på sajten Unga Fakta, där han ingår i panelen.
Malmöbarnen skriver numera massor av böcker (i biblioteket finns sedan tidigare Konrad och Milous hemliga uppdrag, Malmö spökfaktaguide och Ellbogens hjärta). Den senaste i raden är Rosengårds RekORDbok, som presenterades i Hässleholm. Boken innehåller listor på coolaste orden, mest obegripliga orden o.s.v. Mina personliga favoriter är ”guzzilago” för en jättesöt tjej och ”samma potatis” i stället för t.ex. ”det knallar och går”.
Även sista talaren Katarina von Bredow var sjuk, så istället fick vi Kristian Carlsson, som diktbakade och pratade om sina böcker, däribland Bakelikakbakboken, en bakbok för barn där ett av recepten rentav är på vers. Han har också skrivit ett par böcker till för barn och flera för vuxna.
Därefter var dagen slut och även detta inlägg! Nästa kanske handlar om mitt bokprat som jag höll i morse… eller bildspelet med fotografier på barnen som hör till Petter Lidbeck-projektet… eller något helt annat. Nu vet jag bättre än att lova något bestämt!
tisdag 16 december 2008
Författarprat 2: LitteraLund (fredag)
På fredagen var Agneta Edwards åter moderator, denna gång för illustratörerna Maria Jönsson och Kristina Digman. Jönsson är även författare till de populära Spyflugan Astrid-böckerna. Detta samtal blev kul men är svårt att återge eftersom så mycket rörde bilderna. Det lär dock lämna spår i biblioteket – i synnerhet Digmans version av Grodprinsen blev jag väldigt sugen på.
För mig som just bloggare var det kul att höra Johanna Lindbäck och Lisa Greczanik prata om bloggen som verktyg. Det är helt uppenbart att man kan göra mycket mer med en blogg än vad jag gör! Lisas bok Bloggen möter undervisningen låter som någonting jag borde läsa - och kanske lärarna också? Vad gäller Lindbäck finns (som synes i länklistan till höger) nu även Bokhora med bland de bloggar jag håller ett öga på.
Ulf Sindt har skrivit både fack- och skönlitterära böcker som finns i vårt bibliotek. Han är en god författare, men efter att ha hört honom är det tydligt att han är ännu starkare som muntlig berättare! Huvudinnehållet var anekdoter från hans liv och barn han har känt, och det var helt omöjligt att veta vad som var sant eller inte (han medgav villigt att mycket var påhittat). Kanske någon att ta in till ett framtida författarbesök?
Det sista för min del blev Jujja Wieslander, mamman till Mamma Mu och Dagspöket. Jag är precis i den åldern att jag tyckte Mamma Mu var uuuurtöntigt när de första böckerna kom, men det har jag ju fått äta upp. Wieslander själv var både underhållande och sympatisk, och bland de bästa stunderna på hela konferensen var när hon berättade om ett barn som frågade om Wieslanders docka var levande. ”Nej,” sa Wieslander. ”Jo,” sa barnet, ”visst är hon levande, jag ser att hon har lite snor i näsan.” Barnet tog sen dockans händer och sa, ”Hej. Jag har klippt mig.” (!!!!! Jag smälter…)
Tyvärr hade jag ett jobb till att springa till på kvällen, så jag missade Lennart Hellsings föreläsning, men jag såg honom i alla fall på nära håll – han hade en fin orange kostym på sig.
Över till Hässleholm i nästa inlägg!
För mig som just bloggare var det kul att höra Johanna Lindbäck och Lisa Greczanik prata om bloggen som verktyg. Det är helt uppenbart att man kan göra mycket mer med en blogg än vad jag gör! Lisas bok Bloggen möter undervisningen låter som någonting jag borde läsa - och kanske lärarna också? Vad gäller Lindbäck finns (som synes i länklistan till höger) nu även Bokhora med bland de bloggar jag håller ett öga på.
Ulf Sindt har skrivit både fack- och skönlitterära böcker som finns i vårt bibliotek. Han är en god författare, men efter att ha hört honom är det tydligt att han är ännu starkare som muntlig berättare! Huvudinnehållet var anekdoter från hans liv och barn han har känt, och det var helt omöjligt att veta vad som var sant eller inte (han medgav villigt att mycket var påhittat). Kanske någon att ta in till ett framtida författarbesök?
Det sista för min del blev Jujja Wieslander, mamman till Mamma Mu och Dagspöket. Jag är precis i den åldern att jag tyckte Mamma Mu var uuuurtöntigt när de första böckerna kom, men det har jag ju fått äta upp. Wieslander själv var både underhållande och sympatisk, och bland de bästa stunderna på hela konferensen var när hon berättade om ett barn som frågade om Wieslanders docka var levande. ”Nej,” sa Wieslander. ”Jo,” sa barnet, ”visst är hon levande, jag ser att hon har lite snor i näsan.” Barnet tog sen dockans händer och sa, ”Hej. Jag har klippt mig.” (!!!!! Jag smälter…)
Tyvärr hade jag ett jobb till att springa till på kvällen, så jag missade Lennart Hellsings föreläsning, men jag såg honom i alla fall på nära håll – han hade en fin orange kostym på sig.
Över till Hässleholm i nästa inlägg!
Författarprat 1: LitteraLund (torsdag)
Detta inlägg är ett typiskt exempel på varför man inte ska ta på sig att prata om för mycket på en gång – då tar det två månader innan man får sagt det man vill. J
Jag kan inte skriva fullt så mycket om LitteraLund och författardagen i Hässleholm som jag hade tänkt, eftersom det finns andra ämnen vid det här laget som tränger sig på, men lite ska jag tala om i alla fall i dessa tre inlägg.
Torsdagen på LitteraLund inleddes av Aidan Chambers (han med boksamtalen), som dels pratade om sin egen bok, dels om bokens plats i digitalsamhället. Det var intressant att höra, framför allt när han gjorde kopplingar till bildkonstens utveckling. När fotografiet uppfanns trodde många att måleriet var dött, men folk målar fortfarande; det har bara blivit en mer renodlat konstnärlig företeelse. Chambers tror att detsamma kommer att gälla böckerna, och att det som lever vidare i bokform i högre grad kommer att leka med boken som fysiskt föremål. Han sade också att han själv tröttnat lite på ”han sa, hon sa”-berättelser, vilket jag personligen tycker är tråkigt – är det något som har överlevt tidens växlingar är det väl den typen av berättelser! I Bibeln kommer man till exempel inte längre än till tredje versen i Första Moseboks första kapitel innan det står ”sade”… (Däremot kan jag förstå att man som författare snarare än läsare kan känna att formen är uttjatad.)
Efter Chambers var det dags för debutanttimmen, där tre unga författare pratade om sina respektive debutböcker. Författarna var Louise Halvardsson, Peter Barlach och Åsa Anderberg Strollo, av vilka bara Peter Barlachs Inte bara tennis finns i vårt bibliotek; det är en mellanåldersbok om en pojke som förlorar sin mamma. De båda andra böckerna är ungdomsböcker och verkade väldigt intressanta men något för svåra för våra barn.
Den enda invändningen jag hade vid denna programpunkt kom inte från författarna utan från en förläggare, som sade att en bra bok ska vara som ett knytnävsslag i magen. Hoppsan och oj vad det förklarar mycket av utgivningen av ungdomsböcker! Jodå, jag tycker visst att det finns plats för allvar och sorg i ungdomsböckerna, men att man just i denna känsliga ålder förväntas uppskatta en bokdiet som huvudsakligen består av ”knytnävsslag” tycker jag är lite mycket begärt.
Efter debutanttimmen kom bokförlagsduellen, där vi fick se en skymt av nyutgivna och snart utgivna böcker. Många bra tips för skolan!
Diskussionen i Bokens resa till annan konstform led lite av att författaren Douglas Foley nästan inget fick (eller hade att?) säga om filmatiseringen av sina Habib-böcker. Det var i stället moderatorn Pia Huss som dominerade diskussionen, med Jan Modin, som regisserat pjäsen Skämmerskans dotter, på andra plats. Mest intressant var kanske frågan om hur mycket inflytande en författare kan och ska ha över adaptionen - Modin hade nästan ingen kontakt med Lene Kaaberbøl, men när hon kom och såg föreställningen var hon ändå i stort sett nöjd - med undantag för slutet, där Dina lyckas få Drakan att skämmas vilket hon aldrig gör i boken.
Samtalet mellan Mårten Sandén, Magnus Nordin och moderator Agneta Edwards led lite av att Magnus Nordin var försenad, men ännu mer av att samtalet blev inriktat på personerna i högre grad än böckerna. För att hoppa lite framåt kan jag säga att jag tyckte Sandéns stund i Hässleholm var mer givande, fastän det var en sistaminutenändring i programmet. (Mer om detta senare.)
Jag kan inte skriva fullt så mycket om LitteraLund och författardagen i Hässleholm som jag hade tänkt, eftersom det finns andra ämnen vid det här laget som tränger sig på, men lite ska jag tala om i alla fall i dessa tre inlägg.
Torsdagen på LitteraLund inleddes av Aidan Chambers (han med boksamtalen), som dels pratade om sin egen bok, dels om bokens plats i digitalsamhället. Det var intressant att höra, framför allt när han gjorde kopplingar till bildkonstens utveckling. När fotografiet uppfanns trodde många att måleriet var dött, men folk målar fortfarande; det har bara blivit en mer renodlat konstnärlig företeelse. Chambers tror att detsamma kommer att gälla böckerna, och att det som lever vidare i bokform i högre grad kommer att leka med boken som fysiskt föremål. Han sade också att han själv tröttnat lite på ”han sa, hon sa”-berättelser, vilket jag personligen tycker är tråkigt – är det något som har överlevt tidens växlingar är det väl den typen av berättelser! I Bibeln kommer man till exempel inte längre än till tredje versen i Första Moseboks första kapitel innan det står ”sade”… (Däremot kan jag förstå att man som författare snarare än läsare kan känna att formen är uttjatad.)
Efter Chambers var det dags för debutanttimmen, där tre unga författare pratade om sina respektive debutböcker. Författarna var Louise Halvardsson, Peter Barlach och Åsa Anderberg Strollo, av vilka bara Peter Barlachs Inte bara tennis finns i vårt bibliotek; det är en mellanåldersbok om en pojke som förlorar sin mamma. De båda andra böckerna är ungdomsböcker och verkade väldigt intressanta men något för svåra för våra barn.
Den enda invändningen jag hade vid denna programpunkt kom inte från författarna utan från en förläggare, som sade att en bra bok ska vara som ett knytnävsslag i magen. Hoppsan och oj vad det förklarar mycket av utgivningen av ungdomsböcker! Jodå, jag tycker visst att det finns plats för allvar och sorg i ungdomsböckerna, men att man just i denna känsliga ålder förväntas uppskatta en bokdiet som huvudsakligen består av ”knytnävsslag” tycker jag är lite mycket begärt.
Efter debutanttimmen kom bokförlagsduellen, där vi fick se en skymt av nyutgivna och snart utgivna böcker. Många bra tips för skolan!
Diskussionen i Bokens resa till annan konstform led lite av att författaren Douglas Foley nästan inget fick (eller hade att?) säga om filmatiseringen av sina Habib-böcker. Det var i stället moderatorn Pia Huss som dominerade diskussionen, med Jan Modin, som regisserat pjäsen Skämmerskans dotter, på andra plats. Mest intressant var kanske frågan om hur mycket inflytande en författare kan och ska ha över adaptionen - Modin hade nästan ingen kontakt med Lene Kaaberbøl, men när hon kom och såg föreställningen var hon ändå i stort sett nöjd - med undantag för slutet, där Dina lyckas få Drakan att skämmas vilket hon aldrig gör i boken.
Samtalet mellan Mårten Sandén, Magnus Nordin och moderator Agneta Edwards led lite av att Magnus Nordin var försenad, men ännu mer av att samtalet blev inriktat på personerna i högre grad än böckerna. För att hoppa lite framåt kan jag säga att jag tyckte Sandéns stund i Hässleholm var mer givande, fastän det var en sistaminutenändring i programmet. (Mer om detta senare.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
