Som utlovat (och en månad efteråt) ska jag här prata om Petter Lidbeck-besöket. Besöken, kanske jag ska säga, eftersom han kom till Malmö redan fjärde september för att prata med lärarna inför projektet, så att alla visste en hel del om honom innan arbetet började på riktigt.
Barnen i 4-5 fick sedan läsa Världens elakaste fröken (som jag pratat om i ett annat blogginlägg), samtala om den och göra egna böcker där de bland annat berättade hur de trodde att boken skulle sluta. De fick också komma på frågor till författaren.
Den sextonde oktober kom Petter Lidbeck till Kroksbäcksskolan och elever från de flesta av Hyllies skolor fick komma dit och lyssna. Några av eleverna hade läst Den magiska kepsen, andra Flickan utan minne och de flesta som våra Världens elakaste fröken. Alla hade skrivit, ritat eller byggt alster som blev till en utställning i aulan.
Själv var jag i skolan och hjälpte till hela dagen, vilket innebär att jag fick höra samtalen om de andra böckerna också. Varje klass hade valt ett par elever som fick vara med i en panel och ställa frågor innan ordet blev fritt. Från vår skola var det pojkarna i biblioteksrådet som deltog i panelen.
Vi fick veta att Petter Lidbeck började skicka in manus redan som 20-åring, men att han var 32 när hans första bok kom ut. Han pratade om att det är viktigt att fortsätta skriva, träna på att bli bättre och inte ta åt sig när folk inte tycker att man är tillräckligt bra. Han berättade också att den första boken som blev antagen fick han skriva om helt och hållet. Nu har han gett ut över 30 böcker!
Han sade att han skrev Världens elakaste fröken eftersom han tröttnat på alla människor som säger sig "älska barn" som om alla barn var lika. Karin Karlsson blev alltså en fröken som trodde sig älska barn, men blir besviken över att de inte alls är så fina och oförstörda som hon trodde, varpå hon slår över och hatar alla barn i stället. Petter Lidbecks egna fröknar var snälla, och fröken i boken är baserad på tre människor som han tycker illa om, men vars egenskaper han har gjort mycket värre i boken. Att hon fick heta just Karin Karlsson berodde på att K-et är ett så hårt ljud; han jämförde med Katla i Bröderna Lejonhjärta.
Han pratade också om att skriva och om skillnaden mellan att skriva och att tala. När man talar är, enligt Petter Lidbeck, hur man säger något viktigare än vad man säger. Man kan säga "tack, älskling" och det låter som "jag hatar dig" och tvärtom. När man skriver är däremot vad man säger viktigare än hur - alla vill hellre ha ett illa skrivet kärleksbrev än ett välskrivet hatbrev.
Två skrivregler gav han publiken. 1: Skriv den historia bara du själv och ingen annan kan skriva. 2: Skriv enkelt och låt dig inte imponeras av dem som använder svåra ord. Om man inte kan förklara någonting med enkla ord beror det på att man inte förstår det ordentligt själv.
Naturligtvis sade han mycket, mycket mera (för att inte tala om hur mycket han sa vid samtalen om de två andra böckerna!) men allt får ju inte plats här i bloggen.
På det stora hela tyckte jag att det var en helkul dag – barnen var engagerade och ställde många och bra frågor, utställningen var jättefin och Petter Lidbeck själv är en riktig showmänniska som var väldigt roligt att lyssna på. Jag har frågat runt bland lärare och elever och de verkar också ha haft riktigt roligt. Det allra roligaste är att skolan nu har bestämt sig för att arbeta ännu mer med Petter Lidbeck-böcker och att eleverna hela tiden frågar efter dem i biblioteket. (Det lär enligt hörsägen till och med ha varit en elev som sagt, "Jag läser bara Petter Lidbeck-böcker nu!" vilket kanske är i mesta laget.)
Jag har redan fått förslag på fler författare man kan bjuda in, så vi får väl se vad som händer om ett par år eller så!
(Nästa blogginlägg ska förhoppningsvis handla om Litteralund och inte dröja alltför länge.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar