Så var Världsbokdagen över för den här gången. Alla klasserna hade någon som berättade en historia för dem – själv gick jag runt i 2-3 och förberedelseklassen och berättade Spöket på Canterville av Oscar Wilde. För den som inte var med och lyssnade och inte heller känner till historien sen tidigare, är det en humoristisk (men också lite sorglig och lite läskig) spökhistoria om ett stackars engelskt spöke som upptäcker att den amerikanska familj som flyttar in på hans slott inte alls går att skrämma.
Berättelsen funkade mycket bra även på nutida barn, fastän den är skriven på artonhundratalet. De flesta fnissade åt de busiga tvillingarna och satt spänt och lyssnade när Virginia följde med spöket in i den hemliga korridoren.
Personligen kan jag också känna att Virginia är intressant ur genusperspektiv. Hon är i stort sett osynlig under den första delen av boken som handlar om hur familjen ställer till trassel för spöket. Wildes beskrivning av henne är dock mångfacetterad redan från början:
”Miss Virginia E. Otis was a little girl of fifteen, lithe and lovely as a fawn, and with a fine freedom in her large blue eyes. She was a wonderful amazon, and had once raced old Lord Bilton on her pony twice round the park, winning by a length and a half, just in front of the Achilles statue, to the huge delight of the young Duke of Cheshire, who proposed for her on the spot, and was sent back to Eton that very night by his guardians, in floods of tears.”
Å ena sidan liknas hon vid ett rådjurskid, å andra sidan vid en amazon. Virginias kvalitéer är på sätt och vis mycket kvinnliga: hon är snällare, stillsammare och allvarligare än resten av familjen. Det är dock just detta som gör att hon lyssnar på vad spöket har att säga och kan hjälpa honom, och hon är mycket modig när det gäller. För mig som sagoberättare var det roligt att kunna erbjuda barnen en så levande hjältinna.
Själva boken, däremot, är inte riktigt lämplig för de flesta av våra nioåringar. Den är visserligen helt ljuvlig, rolig och ganska kort, men den är i första hand skriven för vuxna. Jag skulle inte tveka att sätta den i händerna på en bokslukande tolvåring, men vad gäller yngre barn är jag rädd att språket och satiren över 1800-talssamhället kan göra den obegriplig. Hellre vänta ett par år än förstöra upplevelsen, med andra ord. Så det är lite synd – jag hoppas att barnen fortfarande kommer ihåg berättelsen när de är redo att möta originalet. (Ett och annat av våra riktigt framåt barn kanske är redo redan nu – man vet aldrig!)
***
En annan trevlig sak som hände på Världsbokdagen var att vi inledde vår bokbytarhylla i personalrummet, där personalen kan ställa ifrån sig böcker som någon annan redan tar. Jag glömde själv bort att ta med mig några böcker igår, men tog med några idag i stället. Tyvärr är jag väldigt dålig på att släppa ifrån mig böcker jag tycker om, så de guldklimpar jag hittade var bra mycket bättre än dem jag lämnade ifrån mig. Men det finns kanske nån som tycker tvärtom!
För den som tycker om att byta böcker finns det också trevliga hemsidor på nätet. Min ena favorit är http://www.bookcrossing.com/ där man kan få etiketter att sätta i böcker som man sedan lägger ut på offentliga platser. Den som hittar och läser boken kan sedan gå in på hemsidan och tala om att man har gjort det, och om man tänker spara boken eller låta den gå vidare till någon annan.
Min andra favorit är www.bookmooch.com som är en mer regelrätt bokbytarsida. Man lägger upp namnen på de böcker man kan tänka sig att vara av med och skickar dem sedan till den som önskar. För varje bok man skickar får man poäng (högre poäng för böcker som skickas utomlands) och de poängen använder man sen för att ”köpa” böcker. För den som tycker att utlandsporto blir lite dyrt kan man välja att enbart skicka inom Sverige – men då missar man de höga utlandspoängen.
***
Det var också mycket roligt att alla klasserna jag var runt i visste att det var Världsbokdagen (även om de inte alltid kom ihåg vad den hette mer exakt). Kul att alla lärarna pratat om detta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar