Skämmerskans dotter: bok- och pjästips

Idag har jag varit på författardagen i Hässleholm, som jag ska prata om vid tillfälle precis som om Litteralund. (Jag vet, jag lovar och lovar...) Under tiden måste jag bara få göra reklam för teaterpjäsen Skämmerskans dotter och bokserien den bygger på.

Boken och pjäsen handlar om en flicka som heter Dina och lever i en (mycket trovärdig) fantasyvärld. Precis som sin mor har hon gåvan att få folk att skämmas – när hon ser dem i ögonen ser de och hon själv allt ont de har gjort, och de skäms för dem. Hon får i uppdrag att få en mördare att skämmas, men inser så småningom att den så kallade mördaren är oskyldig och att den verklige mördaren är så fullständigt skamlös att inte ens skämmarkrafter hjälper.

Pjäsen Skämmerskans Dotter, som spelas av Månteatern, såg jag första gången under Litteralund. Månteatern har samarbetat med skolelever från Norra Fäladen som testpublik, och efter föreställningen fick vi en chans att höra både skådespelarna och eleverna prata om samarbetet, vilket var mycket intressant. Regissören/dramatikern Jan Modin hade också haft ett seminarium tidigare samma dag som föreställningen tillsammans med Douglas Foley och Pia Huss om dramatiseringar av skönlitteratur. Dessutom var bokens författare Lene Kaaberbøl på Litteralund redan förra året och pratade då om Skämmarböckerna, så trots att jag aldrig hade läst dem hade jag ändå en del kött på benen när jag såg pjäsen.

Och oj vilken upplevelse det var! Teater är för mig en riktigt magisk konstform eftersom den kan vara så givande för fantasin trots att man får så lite till skänks. I böcker får man personernas tankar och känslor medan man får skapa sig egna bilder, i film får man bilderna gratis men måste själv lista ut tankarna och känslorna – men i teater måste man både lista ut tankarna och känslorna och skapa egna bilder utifrån den ofta knappa scenografi som finns. Och det går! De svarta skärmar som Månteatern flyttade runt (i en fantastiskt fin koreografi) skapade olika rum, och trots att draken bara bestod av två lampor och en rökmaskin kändes det verkligen som en drake. (För den som läst Ingmar Bergmans berättelse om hur han en gång alldeles tydligt kunde se en hårnål som en skådespelare stod och böjde, trots att hårnålen inte fanns – precis så var det!)

När jag sett pjäsen lånade jag så snabbt jag kunde den första boken och har nu läst mig igenom hela serien på fyra böcker – den sista, Skämmarkriget avslutade jag på tåget i morse. Böckerna blir faktiskt bara bättre och bättre! Världen är rikt beskriven, Dina och hennes vänner är levande karaktärer, det finns intressanta frågor om moral – och framför allt är historierna riktigt spännande. Medan jag höll på med tredje boken såg jag pjäsen en gång till och den håller bra fortfarande.

På skolan har vi bara sista boken, men jag funderar starkt på att köpa in även den första och försöka sälja in den till de bästa läsarna – visserligen är det inte särskilt många av våra femmor som kan klara den, men för dem som kan skulle den kunna bli en gåva för livet.

Föreställningen, som är betydligt mer lättillgänglig (jag såg om den förra helgen tillsammans med några utvecklingsstörda vuxna som mycket väl hängde med), går varje söndag fram till 14 december och jag rekommenderar den varmt. :-)

Petter Lidbecks besök i oktober

Som utlovat (och en månad efteråt) ska jag här prata om Petter Lidbeck-besöket. Besöken, kanske jag ska säga, eftersom han kom till Malmö redan fjärde september för att prata med lärarna inför projektet, så att alla visste en hel del om honom innan arbetet började på riktigt.

Barnen i 4-5 fick sedan läsa Världens elakaste fröken (som jag pratat om i ett annat blogginlägg), samtala om den och göra egna böcker där de bland annat berättade hur de trodde att boken skulle sluta. De fick också komma på frågor till författaren.

Den sextonde oktober kom Petter Lidbeck till Kroksbäcksskolan och elever från de flesta av Hyllies skolor fick komma dit och lyssna. Några av eleverna hade läst Den magiska kepsen, andra Flickan utan minne och de flesta som våra Världens elakaste fröken. Alla hade skrivit, ritat eller byggt alster som blev till en utställning i aulan.

Själv var jag i skolan och hjälpte till hela dagen, vilket innebär att jag fick höra samtalen om de andra böckerna också. Varje klass hade valt ett par elever som fick vara med i en panel och ställa frågor innan ordet blev fritt. Från vår skola var det pojkarna i biblioteksrådet som deltog i panelen.

Vi fick veta att Petter Lidbeck började skicka in manus redan som 20-åring, men att han var 32 när hans första bok kom ut. Han pratade om att det är viktigt att fortsätta skriva, träna på att bli bättre och inte ta åt sig när folk inte tycker att man är tillräckligt bra. Han berättade också att den första boken som blev antagen fick han skriva om helt och hållet. Nu har han gett ut över 30 böcker!

Han sade att han skrev Världens elakaste fröken eftersom han tröttnat på alla människor som säger sig "älska barn" som om alla barn var lika. Karin Karlsson blev alltså en fröken som trodde sig älska barn, men blir besviken över att de inte alls är så fina och oförstörda som hon trodde, varpå hon slår över och hatar alla barn i stället. Petter Lidbecks egna fröknar var snälla, och fröken i boken är baserad på tre människor som han tycker illa om, men vars egenskaper han har gjort mycket värre i boken. Att hon fick heta just Karin Karlsson berodde på att K-et är ett så hårt ljud; han jämförde med Katla i Bröderna Lejonhjärta.

Han pratade också om att skriva och om skillnaden mellan att skriva och att tala. När man talar är, enligt Petter Lidbeck, hur man säger något viktigare än vad man säger. Man kan säga "tack, älskling" och det låter som "jag hatar dig" och tvärtom. När man skriver är däremot vad man säger viktigare än hur - alla vill hellre ha ett illa skrivet kärleksbrev än ett välskrivet hatbrev.

Två skrivregler gav han publiken. 1: Skriv den historia bara du själv och ingen annan kan skriva. 2: Skriv enkelt och låt dig inte imponeras av dem som använder svåra ord. Om man inte kan förklara någonting med enkla ord beror det på att man inte förstår det ordentligt själv.

Naturligtvis sade han mycket, mycket mera (för att inte tala om hur mycket han sa vid samtalen om de två andra böckerna!) men allt får ju inte plats här i bloggen.

På det stora hela tyckte jag att det var en helkul dag – barnen var engagerade och ställde många och bra frågor, utställningen var jättefin och Petter Lidbeck själv är en riktig showmänniska som var väldigt roligt att lyssna på. Jag har frågat runt bland lärare och elever och de verkar också ha haft riktigt roligt. Det allra roligaste är att skolan nu har bestämt sig för att arbeta ännu mer med Petter Lidbeck-böcker och att eleverna hela tiden frågar efter dem i biblioteket. (Det lär enligt hörsägen till och med ha varit en elev som sagt, "Jag läser bara Petter Lidbeck-böcker nu!" vilket kanske är i mesta laget.)

Jag har redan fått förslag på fler författare man kan bjuda in, så vi får väl se vad som händer om ett par år eller så!

(Nästa blogginlägg ska förhoppningsvis handla om Litteralund och inte dröja alltför länge.)

SMiLE-dagen

Oj vilken spännande månad oktober har varit! Det har hänt så mycket att jag får lov att bryta ner det i flera inlägg för att det ska bli lättare att läsa, annars blir det alldeles för långt. "tl;dr" brukar det stå ibland i nätforum; det står för "too long; didn't read." Så vill jag ju inte ha det!

Den 15 hade vi lärgångsdag med SMiLE och fick höra flera intressanta föreläsningar, bland annat av Elza Dunkels, som pratade om ungas nätanvändning. Hon påpekade bland annat att för dem som nu är 20 år och yngre är Internet en osynlig teknologi, precis som telefonen är för oss andra – nånting vi tänker på i termer av vad vi kan göra med den, inte hur den fungerar. Vuxenvärlden däremot envisas ofta med att hitta tekniska lösningar på sådant som egentligen inte är tekniska problem. Nätmobbning, till exempel, stoppas inte bäst genom att man blockerar barnen från att gå in på vissa sidor.

Jag betraktar mig oftast både som IT-kunnig och ungdom, men när Elza pratade insåg jag att jag faktiskt tillhör "den äldre generationen", som använde nätet först på gymnasiet och inte kan betrakta den som något självklart.

Vi fick också höra Carl Löthman prata om fusk på internet. Han förklarade hur man kan använda fuskmetoder som klipp & klistra för att lära sig någonting – till exempel kan barnen klippa och klistra en recension från nätet, som de sedan själva får skriva en "motrecension" till och argumentera med.

Därefter pratade Annika Lantz-Andersson om textflytt och sökslump, det vill säga hur elever ofta söker information utan genomtänkt strategi för detta, och hur de skriver om texter "med egna ord" i stället för att tänka själva. (Som Ross Todd formulerade det vid en tidigare lärgång: arbetet är färdigt när informationen har gått från boken till uppsatsen, men hjärnan är aldrig inblandad.) Detta är också temat i boken Textflytt och sökslump, som vi har flera ex av i biblioteket – välkommen in och låna!

Vi fick också ett exemplar av boken Utveckla skolbiblioteket! : att starta och driva en bra verksamhet , som jag tror att vi kommer ha mycket nytta av.
Till sist fick vi höra om vad som händer på andra SMiLE-skolor i Malmö. Bland annat visade Ribersborg upp sin fina blogg, som gör mig grön av avundsjuka.

Redan dagen efter hände nästa roliga sak, när Petter Lidbeck kom på besök till Hyllies skolor. Detta blir ämnet för nästa blogginlägg!