Som avbrott från listorna ett lite mer allmänt funderande inlägg kring den gammaldags flickboken. L.M. Montgomerys Emily dök upp bland En bok för alla-böckerna. Som vanligt helt rätt tänkt i innehållet, men helt fel i layouten: pyttetext och en vattenfärgs-framsida som tilltalar vuxna mer än barn. Jag hyllar därför boken här i hopp om att någon ska kunna hitta denna underbara historia om ett poetiskt begåvat barn som växer upp bland stundom oförstående släktingar. Huvudpersonen själv är ibland ganska påfrestande, men bipersonerna är fantastiska; mina favoriter är den stränga moster Elisabeth och Emilys bästis, halvvilda och föga uppfostrade Ilse Burnley.
Montgomery är ju annars mest känd för Anne på Grönkulla. Hennes betydelse för min uppväxt som barn kan knappast överskattas. Jag gav romantiska namn till platser i min närhet, eftersom Anne gjorde det. Jag längtade efter en Diana och en Gilbert, drömde upp fantastiska luftslott, och blev störtförälskad i Megan Follows som spelade Anne i miniserien på TV. Några år senare föll jag ner med en duns, tyckte romantiken var fånig och Anne överspänd. Ytterligare några år senare insåg jag att författaren är mycket medveten om dessa fel hos sin hjältinna, att det är en kärleksfull beskrivning av ett drömmande barn, och att Anne så småningom (i de efterföljande böckerna) blir mer praktisk och vuxen, även om hon alltid kommer ha halva hjärtat i drömmarna. Vid min nuvarande höga ålder J (snart 28) känner jag mig närmare Anne än någonsin.
Över huvud taget har jag känt större släktskap med gammaldags flickböcker än med s.k. ”realistiska” ungdomsromaner – kanske för att flickböckerna i högre drag handlar om alla sidor hos en flickas personlighet över tid, snarare än ett enda problem. På engelska gör man skillnad på karaktärsdrivna ”novels” och intrigdrivna ”romances”, och även om inte alla flickböcker är ”novels” är det ganska vanligt.
En svensk favorit är Claque, alias Anna-Lisa Wärnlöf. Hennes Pellaböcker är 99% bortglömda av min generation, men det torde inte finnas någon flicka jag kände mig så besläktad med som Pella: hon var klok, rolig, lite småtråkig till utseendet, rätt blyg i folksamlingar med ändå med journalistiska ambitioner. Hennes betraktelser är otroligt levande. I en scen beskriver hon en hyrestant som en sån där person som ägnar hela sitt liv åt sina möbler och saker. I samma scen liknar hon sin fästman Ulf Jacob vid Leslie Howard i rollen som Pimpernel Smith. Dialogen därefter utspelar sig alltså mellan ”Möbler & Saker” och ”Mister Smith” och man kan verkligen se dem framför sig. Det är inte ens nödvändigt att ha sett Pimpernel Smith, vilket jag inte hade när jag läste boken första gången.
Pellas ”syster” Fredrike i böckerna Pojken en trappa upp och Fredrikes barn är argsint och trasslig i själen – det är inte lätt att vara tonåring, i synnerhet när föräldrarna skiljs och man måste flytta. Men även hon kan vara både rolig och fyndig, som när hon fräser att hon ska skicka kort till pojken en trappa upp ”på menlösa barns dag”.
Inspirerad av Pella är Gun-Britt Sundströms Oppositionspartiet. Om den ska räknas som flickbok eller ungdomsbok är väl närmast en smaksak. I vilket fall är det en nyckelroman från en gymnasieklass i början av 60-talet och absolut ljuvlig i sin beskrivning av ett gäng flickor med stark integritet, bland dem huvudpersonen, den ”överbegåvade” Saga Sandler som under berättelsens gång riskerar att bli flickan med stort A i allting utom ordning och uppförande.
Till och med Astrid Lindgren skrev ju flickböcker, även om de ofta glöms bort. De är väldigt kul att läsa, i synnerhet böckerna om Kati med den näbbiga synen på saker långt bort och nära. Som popcorn-älskare blev jag förtjust i beskrivningen på hur ofta amerikaner äter popcorn: om man obducerar en död person och magen är full med majs är det antingen en amerikan eller en höna. (Kati i Amerika.)
Mammas bokhyllor innehöll förståndiga flickböcker som Pellaböckerna, Edith Unnerstads (hon med Kastrullresan) rara Muck, de småtrevliga böckerna om Pernille av Grete Stevns, och Kärstin Hellstens fyra böcker om Monika (som plötsligt och irriterande blev Monica i sista boken, även om hon alltid kallades Mona). Mona var konstnärlig, rättfram, och en väldigt trevlig bekantskap. Där fanns också en del böcker av Martha Sandwall-Bergström, men inte Kulla-Gulla-böckerna (dem läste jag ändå), utan några av böckerna om Oskarssons och om Spanien. Jag föll pladask för Spanienböckerna, i synnerhet den argsinta och högmodiga Arabella i Silvermånen - flickbokshjältinnor behöver inte alls vara särskilt snälla av sig! (Och nej, hon var inte snäll ens i slutet av boken. Helt underbar, men inte snäll.)
Där fanns också Sju syskon av Ethel Turner, näst efter Anne på Grönkulla min favorit bland de riktigt gamla flickböckerna, med den modiga, pojkaktiga lilla Judy i främsta rummet. Storasyster Meg har jag blivit mer förtjust i med tiden – beskrivningen av hur hon försöker bli smalare känns osedvanligt modern, även om hon använder sig av snörning i stället för självsvält. Och jag kan verkligen inte låta bli att älska en bok som inleds med en varning över att barnen i boken inte är några dygdemönster, eftersom australiska barn aldrig är det.
Syrran hade fått sina flickböcker från en vän till mamma, och de var i allmänhet lite jolmigare än mammas (med titlar som Född på en söndag eller Vi rider mot lyckan), men jag läste dem glatt ändå. Bland böckerna fanns också Bonnieböcker, en serie farsartade äventyr med mycket nonsensspråk, som egentligen är ganska tramsiga, men som fortfarande får mig att skratta med sin buskishumor. (Författaren Bengt Linder var också den som skrev den klassiska sketchen om Skattkammarön.)
Mina syskon köpte gärna ett gäng billiga Wahlströms-böcker på antikvariat till mina födelsedagar. De flesta passerade utan att göra intryck, men jag föll för Nusse-böckerna av Kerstin Arthur-Nilson, rätt vardagliga historier med farsinslag – bland nyare böcker kan man jämföra det med Ingelin Angerborns ”Om jag bara inte råkat…”-böcker.
Den hemliga trädgården, gick liksom Anne på TV när jag var liten, och jag köpte boken vid mitt livs enda besök i London. Jag älskade Mary Lennox, som var en riktig surpotta, och levde upp tillsammans med henne och pojkarna när de började försöka få trädgården att växa. Det är nog egentligen en moralisk bok, men sånt brydde jag mig inte om då och vill inte gärna bry mig om nu.
Biblioteket fungerade bra som extraresurs – de hade inte de rödryggade Wahlströms-böckerna, men en del av de andra flickböckerna fanns där. Vanligtvis läste jag en eller två delar hemma och hittade resten på biblioteket. Någon äldre flickboksserie som jag hittade helt och hållet på biblioteket kommer jag inte på.
Finns det då inga mer moderna flickböcker, utanför massmarknaden? Jo, naturligtvis. De kallas bara inte så längre. Jag har redan nämnt Ingelin Angerborn och hennes böcker om Tilda. Några andra moderna böcker som ger mig kraftiga flickboksvibbar är följande:
Lois Lowry: Anastasia K (med fortsättningar). Fantastiskt dråplig och rörande serie där jag har läst tre delar och definitivt kommer att läsa fler så fort jag får råd till privata bokinköp. Lowry har också skrivit allvarligare böcker, bland annat den underbara science fiction-historien Den utvalde.
Hilary McKay: Saffys ängel (med fortsättningar). Rara berättelser med mycket humor och lite svärta om den stökiga familjen Casson.
Lotta Olsson: Elva år på jorden och Tolv dagar i mitt liv, en dagboksberättelse om Lisa som vill bli författare.
Petter Lidbecks Anna Larssons hemliga dagbok, en annan dagboksberättelse, där huvudpersonen inte är särskilt bra på nåt (tycker hon själv) och därför skriver sin dagbok om hur saker inte är. Petter Lidbeck har också skrivit deckarserien ”Tre tjejer”, som väl är en utveckling av den mer äventyrliga sortens flick/barnbok.
Michelle Magorian: En liten kärlekssång utspelar sig på 40-talet, vilket kan bidra till stämningen. Det är en oerhört stark berättelse om en ung flickas utveckling.
Kajsa Isaksson: Min Ella, om två flickor som ombeds brevväxla med varandra, men där den ena inte svarar och den andra därför blir alltmer öppenhjärtig.
Jaqueline Wilson: Lola Rosa, Legenden om Tracy Beaker, m.m. berättelser som är arvtagare i traditionen med flickor det är synd om, men som är starka nog att klara sig ändå.
Meg Cabot: En Prinsessas dagbok, en serie lättviktare i sammanhanget, men väldigt charmigt skrivna (och mycket bättre än filmerna, vilket jag inte hör till dem som säger slentrianmässigt).
Randa Abdel-Fattah: Ser mitt huvud tjockt ut i den här? och Tio saker jag hatar med mig själv, som kombinerar klassiskt flickboksmaterial (nånstans mitt emellan ”novel” och ”romance”) med att informera läsaren om islam och mångkultur. Charmar sig förbi pekpinnarna - nästan hela tiden.
För den som är intresserad av flickböcker och vill veta mer finns det en väldigt trevlig avhandling av Birgitta Theander som heter Älskad och förnekad. Flickboken i Sverige 1945-1965. Den är till stor del ett försvar för flickboken och dess kvalitéer, och har rätt i mycket den säger, även om den i mitt tycke tagit på sig ett omöjligt uppdrag, för hur ska man kunna försvara en genre med så varierande innehåll som ”flickbok”?
