om vuxna och barn

Följande citat är jag väldigt förtjust i:

"Critics who treat adult as a term of approval, instead of as a merely descriptive term, cannot be adult themselves. To be concerned about being grown up, to admire the grown up because it is grown up, to blush at the suspicion of being childish; these things are the marks of childhood and adolescence. And in childhood and adolescence they are, in moderation, healthy symptoms. Young things ought to want to grow. But to carry on into middle life or even into early manhood this concern about being adult is a mark of really arrested development. When I was ten, I read fairy tales in secret and would have been ashamed if I had been found doing so. Now that I am fifty I read them openly. When I became a man I put away childish things, including the fear of childishness and the desire to be very grown up." - C.S. Lewis, "On Three Ways of Writing for Children".

Det är inte svårt att förstå varför jag gillar det citatet. Jag är skolbibliotekarie; det är mitt jobb att läsa barnböcker. Dessutom tycker jag att det är roligt! I barnböcker finns ofta en känsla av att allt är möjligt. Det saknas i de flesta vuxenböcker. Men inte riktigt alla.

Några vuxenböcker där man känner att allt är möjligt är:

Innan du somnar av Linn Ullmann
En herrgårdssägen (och för all del det mesta annat) av Selma Lagerlöf
Amerikanska gudar av Neil Gaiman

Några barnböcker (av många) där man känner att allt är möjligt är:

Det blåser på månen och Djuphavspirater av Eric Linklater
Var är min syster? av Sven Nordqvist
Mamma pappa monster av Quentin Blake (och med samma tema Mannen damen och något i magen av Kim Fupz Aakeson)
Den stora gröna boken av Robert Graves (trots titeln en mycket liten bok)
Jimmy Knapp och lokföraren Lukas av Michael Ende
Alice i Underlandet (förstås) av Lewis Carroll
Gubben som grät av Pernilla Stalfelt
Fem barn och ett sandtroll av Edith Nesbit
Nils Karlsson-Pyssling (novellsamlingen) av Astrid Lindgren
Undertidenäventyren av Roddy Doyle
Coraline av Neil Gaiman
De sju makterna av Diana Wynne Jones (egentligen är The Ogre Downstairs ett ännu bättre exempel, men i likhet med många av hennes bästa böcker finns den inte översatt)
Zahrah the Windseeker av Nnedi Okorafor-Mbachu (apropå jättebra böcker som inte finns översatta)


...Och så vidare, och så vidare. Varför är den känslan så mycket vanligare i barnböcker än vuxenböcker, även i s.k. genrelitteratur? Är det den så-kallade realismen som står i vägen? I så fall vill jag påminna om ett annat citat, av Albert Einstein: "Fantasi är viktigare än kunskap. Kunskapen är begränsad, medan fantasin omgärdar hela världen, stimulerar framsteg, och föder utveckling."