Litteralund, post 2: Martin Widmark

Jag fortsätter min långsamma redovisning av Litteralund med en av barnbokssveriges jättekändisar, Martin Widmark:

På torsdagen började alltså det egentliga konferensprogrammet. Efter inledningen med sång och annat kom Martin Widmark upp på scen som första gästpratare. Martin har ju just gått om Astrid Lindgren som den mest utlånade författaren på svenska barnbibliotek, något han säger att han försöker låta bli att tänka på för att inte bli alldeles för nervös. Han har också skrivit otroligt MÅNGA böcker - ett 50-tal på tio år, plus ännu fler läromedel. Till de senare hör den läslära som inleddes med Huset på Alvägen, och som han särskilt ville skulle fokusera mycket mer på en rolig handling än vad som är vanligt med läseböcker. Själv har jag inte hunnit läsa de böckerna än, men jag blev väldigt nyfiken på att pröva när jag hörde hans beskrivning av båtbilar, apor och gömda skatter.

En anledning till att han kan ha så många olika bokserier igång samtidigt är att hans idéer är av så olika slag. Får han en idé till en spökhistoria, till exempel, så passar det bättre för Nelly Rapp än för LasseMaja. Till serien om David och Larissa använder han ofta småfilosofiska tankar. Han började till exempel fundera över hur det skulle vara att ha ett samhälle helt byggt på förnuft. Först tyckte han att det skulle vara rätt bra, men ju mer han tänkte på det desto mer skrämmande verkade det. När han till sist fick med idén i Under en himmel av glas är det ett ganska läskigt samhälle han beskriver.

Han pratade också en del om skolan, om hur David inte utnyttjar sin begåvning eftersom skolan inte riktigt hinner med honom - men egentligen, vilket Larissa visar, är det ju David själv som bestämmer hur mycket han ska lära sig. Ingen kan hindra honom! Martin medgav också att den skola Larissa förespråkar har sina avigsidor - ryska flickor har kommit fram till honom och sagt att visst, de lärde sig mycket i skolan, men de mådde ganska dåligt.

Jag har märkt i diskussioner och debatter om barnlitteratur att hans böcker - LasseMaja-böckerna i synnerhet - ofta får ta stryk, de betraktas som massmarknadslitteratur utan kvalitet. Man kan inte direkt påstå att Martin gav stryk tillbaka, men det snuddade vid det ibland: han påpekade att en del böcker som skrivs för barn egentligen verkar vara böcker om barn skrivna för vuxna. (Och visst, jag har undrat själv varför - för att använda ett gammalt exempel som inte kan såra någon - Alice i Underlandet betraktas som en bok för barn så små att de knappast kan ha roligt åt parodier på rättegångar, schackspel m.m.) Han nämnde också att han är en ganska långsam läsare, vilket gör att han ofta har med upprepningar i sina böcker eftersom han räknar med att läsaren hunnit glömma saker. Typiskt en sån sak jag som läsare kan bli tokig på - men så tillhör jag inte heller målgruppen! För en långsam läsare kan det enligt honom också vara skönt att läsa böcker i långa serier, eftersom det tar ett tag att komma in i varje författares stil. Det är en bra poäng, men där blev jag faktiskt lite orolig, för hur lär man barnen att den där motiga känslan vid de första sidorna går över, om det hela tiden finns fler böcker av samma författare att tillgå? Å andra sidan har jag själv läst författare i "sjok" på det där sättet och ändå kunnat gå vidare till annat, så min oro kanske är obefogad.

Nytt på gång av Martin Widmark: Nelly Rapp ska bli radiojulkalender och LasseMaja långfilm. Dessutom skriver han på en ny trilogi om en pojke vid namn Tycho Flores som letar efter sin mamma. De böckerna ska illustreras av Henrik Tamm som har jobbat på DreamWorks. (Filmbolaget som gjort Shrek med mera.) Det ser jag fram emot!