Nu när vi som jobbar på skolan har haft en halvdags fortbildning i genusfrågor tänkte jag komma med ytterligare ett par tips vad gäller genus.
Den första är en regel angående kvinnors representation i film och media. Regeln har fått stor spridning och dök från början upp i Alison Bechdels "Dykes to Watch Out For", vilket gör att den ofta kallas för "the Bechdel test". Originalserien finns återgiven på den här bloggen.
Regeln består av tre delar:
1. Filmen måste ha minst två kvinnor
2. som pratar med varandra
3. om något annat än män.
Naturligtvis är detta ett trubbigt redskap - det finns många filmer med stereotypa mans- och kvinnoroller som skulle klara regeln, och många bättre filmer som inte skulle klara den. Ändå är den värd att lägga på minnet, eftersom den gör det lätt att upptäcka hur mycket mer utrymme män får än kvinnor i filmer, även när kvinnor har huvudrollen. (Motsatsen, en film där det inte finns en enda scen där två män pratar om något annat än kvinnor, förekommer men är mycket mer ovanligt.)
Flera personer har tagit på sig att testa filmer enligt denna metod, bland annat bloggarna Kissing in the Rain is Not Accepted och The Bechdel Test: Movie List.
Jennifer Kesler har pratat om hur hon som manusförfattare fick lära sig att inte ge kvinnoroller för stort utrymme. Det är alltså inte en tillfällighet att filmer ser ut som de gör!
***
Ett annat tips angående genus och könsuttryck kommer från en diskussion i Internetforumet Unfunnybusiness, där eh deltagare kommenterar frågan How does a parent answer the question: [...] "Mommy, is that a man or a woman?"
julesnoctambule: The man-or-woman question came up with a friend's kid when we were out one day. We explained that sometimes, people aren't born with outsides that match the way they feel inside. She piped up 'You mean like Ariel the mermaid who wanted legs?' and that was that! Clearly, the kid's been traumatized beyond belief, right?
Det kan vara en påminnelse om att för att ha en diskussion om genus och andra diskrimineringsfrågor måste man inte börja med speciellt anpassat material. Relevanta frågor och svar finns även i de traditionella berättelserna och barn inser ofta mer än man tror. :-)
onsdag 12 augusti 2009
tisdag 11 augusti 2009
Bilder på trollen och sagorummet
Nu har kameran kommit och jag har tagit lite snabba bilder. Trollen ska iväg till förskolornas sagopåsar, men än så länge står de i biblioteket och hälsar välkomna.
Sagorummet i sin helhet är lite svår att ta kort på för mig som amatör eftersom dörren är såpass liten, men jag har i alla fall tagit kort på diverse detaljer, så får ni själva komma dit och se resten!
Sagorummet i sin helhet är lite svår att ta kort på för mig som amatör eftersom dörren är såpass liten, men jag har i alla fall tagit kort på diverse detaljer, så får ni själva komma dit och se resten!
måndag 3 augusti 2009
om sagorum, sagopåsar och en av världens bästa sagotanter
Tillbaka från semestern! Idag störtregnade det, så det var mysigt att komma in i biblioteket och slippa regnet. Bland det första jag märkte var hur fint det har blivit i sagorummet! Mattor, draperier och fint tyg på möblerna gjorde att det såg ut som Tusen och en natt därinne. (Jag måste köpa digitalkamera mycket snart så jag kan ta foto.) Varmt tack till Christel och de andra som dekorerat där inne. Jag rekommenderar verkligen att alla som kommer tillbaka från semestern kikar in så fort ni kan!
Fyra troll stod på en bokhylla och välkomnade mig. Det är andra Katarina som har gjort dem till sagopåsar om Bockarna Bruse som ska ut till förskolan. Själv har jag sytt sex grodor och tolv björnar. Är det någon som kan gissa vilka sagor de hör hemma i?
För er som undrar vad bibliotekarier gör på sin semester är svaret (bland annat): åker på barnbokskonferenser. Några engelska litteraturvetare ordnade nämligen en konferens om fantasyförfattarinnan Diana Wynne Jones, som är en av mina absoluta favoriter. Under tre dagar samlades cirka 70 personer (från 14 olika länder!) för att prata om olika aspekter av Jones’ böcker. Det roliga är att böckerna verkligen håller för att diskuteras så i detalj; de är otroligt rika och intelligenta. Förläggaren Sharyn November förde fram teorin att just därför har böckerna aldrig slagit igenom på samma sätt som t.ex. Harry Potter – de kräver en del av sin läsare. Jones själv (som tyvärr inte var där, p.g.a. sjukdom) hävdar visserligen att barn är kloka läsare medan vuxna är korkade och behöver få allting förklarat för sig. Om man säger ”en grupp häxor i en buss ombyggd till rymdskepp, på väg till ett annat universum” förstår inte vuxna alls hur det ska gå till. (A Sudden Wild Magic heter boken, inte översatt till svenska.)
Många av Diana Wynne Jones böcker finns tyvärr inte översatta till svenska, däribland flera av mina favoriter: Deep Secret handlar om en statskupp i ett magiskt universum, där efterdyningarna får verkningar även i vår värld och det slutliga avgörandet sker på en fantasy-convention. The Dark Lord of Derkholm handlar om en magisk värld där invånarna tvingas bete sig som figurer i en fantasyroman, för att underhålla turister. (Den boken är en sorts vidareutveckling av "guideboken" The Tough Guide to Fantasyland.) Fire and Hemlock handlar om hur älvadrottningen infiltrerar verkligheten. (Det avslöjar egentligen lite för mycket om handlingen – men å andra sidan är det en av Jones krångligaste böcker, så det skadar inte att veta lite i förväg.) Eight Days of Luke handlar om en pojke som råkar kalla fram en nordisk gud av misstag. The Ogre Downstairs handlar om några barn som får en underlig kemilåda av sin elaka styvfar. (Den boken påminner en del om Edith Nesbits historier.) Och… tja, många, många fler. När jag kollar AdLibris ser jag att flera böcker finns på danska – vad är det som gör danska barn (eller förläggare) mer mottagliga för Jones än svenska?
En hel del böcker som finns översatta finns inte här på biblioteket, eftersom de inte går att köpa, som mina andra favoriter Guldkragen, De sju makterna och Hundstjärnan.
Men några av hennes böcker har vi i alla fall! I serien om den mäktige trollkarlen Chrestomanci har vi tre stycken: Med nio liv, Trollkarlsliv och Häxkraft, där Häxkraft är den mest populära. (Lustigt nog, eftersom jag nog tycker bättre om de andra två.) Alla böckerna handlar om barn som har magisk talang som ger dem vissa svårigheter. Det spelar inte så stor roll vilken ordning man läser böckerna i, särskilt eftersom de utgavs i en annan ordning än de utspelar sig. Vi har också Trollkarlarnas hemliga pakt, som är en fristående fortsättning på Deep Secret. (Varför den senare boken översatts men inte den första har jag ingen aning om, det verkar snurrigt.) Tyvärr har jag inte lyckats få tag på den underbara Det levande slottet, men vi har i alla fall filmatiseringen, av den japanske mästaren Hayao Miyazaki. (En kompis till mig påpekade att den nya svenska titeln – förut hette den Trollkarlens slott - egentligen är felaktig, trots att den verkar närmare engelskans Howl’s Moving Castle. Slottet är nämligen mekaniskt och inte alls levande. Min kompis sade: "Det är som att kalla en historia ’den levande bilen’ när den handlar om en vanlig bil.")
Förutom själva glädjen i att prata om bra böcker var det också roligt att få träffa så många människor från olika länder som alla är djupt intresserade av barnlitteratur – men samtidigt har så olika erfarenheter att bidra med. Jag skulle aldrig själv kunnat diskutera hur tanken på flera universum passar in i ett filosofiskt-logiskt tänkesätt, och det var väldigt spännande att höra hur det kan vara att översätta fantasyböcker till hebreiska.
Fyra troll stod på en bokhylla och välkomnade mig. Det är andra Katarina som har gjort dem till sagopåsar om Bockarna Bruse som ska ut till förskolan. Själv har jag sytt sex grodor och tolv björnar. Är det någon som kan gissa vilka sagor de hör hemma i?
För er som undrar vad bibliotekarier gör på sin semester är svaret (bland annat): åker på barnbokskonferenser. Några engelska litteraturvetare ordnade nämligen en konferens om fantasyförfattarinnan Diana Wynne Jones, som är en av mina absoluta favoriter. Under tre dagar samlades cirka 70 personer (från 14 olika länder!) för att prata om olika aspekter av Jones’ böcker. Det roliga är att böckerna verkligen håller för att diskuteras så i detalj; de är otroligt rika och intelligenta. Förläggaren Sharyn November förde fram teorin att just därför har böckerna aldrig slagit igenom på samma sätt som t.ex. Harry Potter – de kräver en del av sin läsare. Jones själv (som tyvärr inte var där, p.g.a. sjukdom) hävdar visserligen att barn är kloka läsare medan vuxna är korkade och behöver få allting förklarat för sig. Om man säger ”en grupp häxor i en buss ombyggd till rymdskepp, på väg till ett annat universum” förstår inte vuxna alls hur det ska gå till. (A Sudden Wild Magic heter boken, inte översatt till svenska.)
Många av Diana Wynne Jones böcker finns tyvärr inte översatta till svenska, däribland flera av mina favoriter: Deep Secret handlar om en statskupp i ett magiskt universum, där efterdyningarna får verkningar även i vår värld och det slutliga avgörandet sker på en fantasy-convention. The Dark Lord of Derkholm handlar om en magisk värld där invånarna tvingas bete sig som figurer i en fantasyroman, för att underhålla turister. (Den boken är en sorts vidareutveckling av "guideboken" The Tough Guide to Fantasyland.) Fire and Hemlock handlar om hur älvadrottningen infiltrerar verkligheten. (Det avslöjar egentligen lite för mycket om handlingen – men å andra sidan är det en av Jones krångligaste böcker, så det skadar inte att veta lite i förväg.) Eight Days of Luke handlar om en pojke som råkar kalla fram en nordisk gud av misstag. The Ogre Downstairs handlar om några barn som får en underlig kemilåda av sin elaka styvfar. (Den boken påminner en del om Edith Nesbits historier.) Och… tja, många, många fler. När jag kollar AdLibris ser jag att flera böcker finns på danska – vad är det som gör danska barn (eller förläggare) mer mottagliga för Jones än svenska?
En hel del böcker som finns översatta finns inte här på biblioteket, eftersom de inte går att köpa, som mina andra favoriter Guldkragen, De sju makterna och Hundstjärnan.
Men några av hennes böcker har vi i alla fall! I serien om den mäktige trollkarlen Chrestomanci har vi tre stycken: Med nio liv, Trollkarlsliv och Häxkraft, där Häxkraft är den mest populära. (Lustigt nog, eftersom jag nog tycker bättre om de andra två.) Alla böckerna handlar om barn som har magisk talang som ger dem vissa svårigheter. Det spelar inte så stor roll vilken ordning man läser böckerna i, särskilt eftersom de utgavs i en annan ordning än de utspelar sig. Vi har också Trollkarlarnas hemliga pakt, som är en fristående fortsättning på Deep Secret. (Varför den senare boken översatts men inte den första har jag ingen aning om, det verkar snurrigt.) Tyvärr har jag inte lyckats få tag på den underbara Det levande slottet, men vi har i alla fall filmatiseringen, av den japanske mästaren Hayao Miyazaki. (En kompis till mig påpekade att den nya svenska titeln – förut hette den Trollkarlens slott - egentligen är felaktig, trots att den verkar närmare engelskans Howl’s Moving Castle. Slottet är nämligen mekaniskt och inte alls levande. Min kompis sade: "Det är som att kalla en historia ’den levande bilen’ när den handlar om en vanlig bil.")
Förutom själva glädjen i att prata om bra böcker var det också roligt att få träffa så många människor från olika länder som alla är djupt intresserade av barnlitteratur – men samtidigt har så olika erfarenheter att bidra med. Jag skulle aldrig själv kunnat diskutera hur tanken på flera universum passar in i ett filosofiskt-logiskt tänkesätt, och det var väldigt spännande att höra hur det kan vara att översätta fantasyböcker till hebreiska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
