sagostund: Trollflöjten

Terminens första sagostund genomförde jag idag för fritidsbarnen, som fick höra Trollflöjten. Jag förklarade för dem att det varit en opera från början, att den också filmats flera gånger och gjorts om till böcker, och när sagan var färdig fick de titta dels i bilderboken, dels i librettot till Bergmans film, där det finns bilder ur filmen.

Många operaälskare klagar över att historien till Trollflöjten är tunn, men som saga betraktad är den inte alls tunn utan tvärtom mycket rik. Det finns spänning och sorg såväl som humor och lyckligt slut, och barnen hängde utan problem med. En av pojkarna pekade självmant ut Tamino och Papageno i librettot efteråt: ”Där är Papageno och Tamino. Papageno är rädd och Tamino bara sitter där.”

För den som missade sagostunden eller av andra orsaker vill låta barnen möta Trollflöjten i någon version följer en lista på diverse alternativ. Teater eller film har förstås den klara fördelen att man då får musiken också (jag spelade bara ett kort stycke ur ouvertyren på CD).

Ingmar Bergmans film från 1975 fungerar bra även för ganska små barn (men de bör helst vara i skolåldern). Den utspelar sig i en tydlig sagomiljö med starka inslag av teater – man kan till och med se bakom kulisserna vid flera tillfällen. Den är väl rollbesatt och genomförd på alla sätt, även om operapurister har hörts klaga över att Bergman slängt om vissa av scenerna.

LP-versionen av librettot har gott om bilder och sångarbiografier, vilket gör att det faktiskt fungerar som ”ljudbok” för den som vuxit ur de korta Disneyhistorierna med ”när du hör PIP är det dags att vända blad.” Tyvärr har CD-versionen mindre och färre bilder, men är å andra sidan lättare att ta med sig.

Kenneth Branaghs film från 2006 skiljer sig rätt mycket från Bergmans. Handlingen är förlagd till första världskriget och symboliken mer komplicerad, vilket gör att barnen nog helst bör vara lite äldre innan de ser den. Dessutom är språket naturligtvis engelska. För tonåringar och vuxna står den dock bra på egna ben, med tilltalande skådespelare och många rörande ögonblick.

Det finns förstås också en del mindre påkostade filmatiseringar. För den som verkligen vill barnanpassa innehållet finns en animerad version.

Vad gäller böcker har vi alltså en i biblioteket, Cecilia Sidenbladhs bilderboksversion. (Sidenbladh har också anpassat Shakespeare för barn i En midsommarnattsdröm.) Sidenbladh väljer att tona ner konflikterna: Pamina är hos Sarastro frivilligt, Nattens drottning överlever och Monostatos finns inte alls med. Annars följer historien i stort sett operan och har fina bilder av Tord Nygren.

För vuxna och äldre tonåringar finns flera romaner på temat som inte är översatta till svenska: Marion Zimmer Bradleys Night’s Daughter, Barbara Trapidos Temple of Delight och Cameron Dokeys Sunlight and Shadows (för något yngre läsare än de båda andra).

Men som sagt, det bästa är att låta barnen möta historien som den är, med musik och allt. Det näst bästa är att boka in en ny sagostund. J

Kampen om böckerna

Nu är sommarlovet över för min del och om ett par veckor är det även över för eleverna. Det är alltid spännande med de nya sexåringarna som kommer - jag har sett flera av dem när dagis besökt biblioteket, men nu får de egna lånekort och jag lär känna dem bättre.

Under min semester såg jag en väldigt intressant artikel i The New Yorker: The Lion and the Mouse: The battle that reshaped children's literature. Den handlar om USAs första barnbibliotekarie Anne Carroll Moore och hennes kamp mot att E.B. Whites bok (och blivande klassiker) Stuart Little skulle få finnas på biblioteken. Artikeln är fascinerande eftersom den tydligt tar ställning för att Moore gjorde en välgärning för utvecklandet av barnbibliotek, men lika tydligt tar ställning för att hon hade fel i fallet Stuart Little.

Problemet är klassiskt i bibliotekskretsar: Med makten att köpa in, hur mycket ska man styra över utbudets inriktning? Att Moore inte tyckte om Stuart Little är inte så mycket att orda om; alla kan inte tycka om alla böcker (inte ens klassiker). Men hade hon rätten att för den skull försöka motverka den?

Ännu svårare blir det för oss skolbibliotekarier. Vi ska främst ge läsarna tillgång till goda och utvecklande böcker, det är en del av vårt uppdrag. Samtidigt är en bok värdelös om den inte blir läst, medan en bok som blir läst kan vara god och utvecklande för läsaren även om både bibliotekarie och lärare tycker att den är torftig, stereotyp och allmänt urusel. Det kan inte heller vara meningen att vi ska uppfostra barnen till kopior av oss själva, med samma tycke och smak i allting.

Lyckligtvis ges det ut så många barnböcker att ett litet skolbibliotek som vårt sällan har råd att fundera för mycket: det allra mesta vi köper in får klart godkänt av både barn och vuxna.