rymdsagor

Terminen är inne på sin sista vecka och jag har avslutat min sista rymd-sagostund för lag 4-5. Rymdsagorna inleddes för ett par månader sen med "Maui och hans tusen tricks" från Skapelsemyter, en nyzeeländsk historia om en man som (med lite hjälp) fångar solen. Jag följde bokens version av historien ganska nära men lade till hans gamla farmor från andra källor och gav också hans syster en något mer framträdande roll.

Därefter berättade jag historien om Perseus från Hjältar och monster på himlavalvet, en berättelse som jag nu i efterhand tycker att jag borde gett mig mer tid till; nu hade jag bara tjugo minuter på mig att få in alltihop - profetian kring hans födelse, hur han och mamma Danae slängs i en kista i havet och sköljs upp på land, kungen som vill gifta sig med Danae, Medusas huvud, Andromeda, osv. Ändå verkade det som att barnen blev intresserade, inte minst av kopplingen till verkligheten genom stjärnhimlen. Jag har alltid älskat grekisk mytologi i allmänhet och Perseushistorien i synnerhet (inte minst eftersom han har vissa bimbotendenser och mest klarar sig för att alla hjälper honom), så jag hoppas att eleverna hittar fram till böckerna.

Den sista berättelsen var Lille prinsen, närmast i sin helhet, så den fick verkligen ta tid! Cirka 45-50 minuter tar det att berätta hela historien, och för en gångs skull kompletterade jag med lite rekvisita: några teckningar, en blomma, en räv och lite till. Detta beror också på att historien är skriven i första person; när jag berättade den blev det alltså mer en enmansföreställning än en renodlad sagostund. Som tur är hade jag fortfarande ganska tydliga minnen av historien sen jag var med i en teateruppsättning för ett antal år sen. (Men precis som då tycker jag räven är svår att få grepp om.)

Eftersom jag har valt berättelser först och kollat genustänket först efteråt har jag haft vissa problem, inte minst med Lille prinsen. Maui har farmor och Hina, Perseus har Danae och Andromeda, prinsen har... sin fåfänga och ytliga blomma. Ajdå. Att ändra i en så underbar berättelse som Lille prinsen känns som helgerån; jag fick trösta mig med att eftersom jag är tjej kunde också mitt "jag", piloten, ses som kvinna - möjligen också andra karaktärer som räven och geografen.

När några elever (som så ofta händer) frågade om det hänt på riktigt flög f-n i mig och jag svarade som sanningen är: att författaren Antoine de Saint-Exupery verkligen var pilot, att han verkligen kraschlandade i öknen, och att ingen vet vad som hände då... Jag är inte så mycket för att uppmuntra barn att tro på tomtar och troll annars, men, tja, jag ljög ju inte. :-)

För den som är intresserad finns alla böckerna i biblioteket, och om någon från ett annat arbetslag önskar höra dessa eller andra sagor står jag alltid till tjänst!