Nu är det påsklov och jag passar på att göra undan sånt jag inte hinner annars. Bland annat håller jag på att förbereda temalådor med genus till alla arbetslagen - mer om detta sen i bloggen! Alla vi i biblioteket tisslar och tasslar dessutom om att det kanske är mer än lådorna som ska vara i tema, kanske hela biblioteket rentav? Mer om det i sommar i så fall.
Med Waroods hjälp har jag i alla fall lyckats få ordning på alla de grupp- och klassuppsättningar som köptes i vintras. Listan på vilka det är följer nedan.
Klassuppsättningar, 30 ex
Tilda i toppen av Cecilia Davidsson. Bilderbok om Tilda som bara vill klättra, vad än hennes föräldrar säger.
Papa Diops Taxi av Christian Epanya. Färgrik bilderbok om berättarens farbror, som var taxichaufför. (Kul förresten att se Afrika från en positiv synvinkel.)
Love, flytten och smällen av Eva Funck. Kapitelbok om en pojke som precis är på väg att flytta när hans pappa blir påkörd av en bil. Författaren är också känd som en rolig programledare på barn-TV.
Tass, tass, tass, smyg, smyg, smyg av Thomas Halling. Bilderbok om räven som försöker få tag på hönorna.
Fräs, den lilla panterkatten av Isabelle Halvarsson. Kapitelbok om en liten ensam och frusen katt som får ett nytt hem på en bondgård.
Regnbågens fånge, bearbetad av Janne Lundström. En samling med afrikanska dilemmasagor - sagor med någon form av problem som läsarna/lyssnarna ska lösa.
Billy blir arg av Birgitta Stenberg. En av flera bilderböcker om Billy. Billy är riktigt sur och trulig en dag, vad kan det bero på?
Baddräkten av Åsa Storck. Lättläst bok om somalisk-svenska Fatumeh som inte får vara med på simundervisningen.
Gruppuppsättningar, 15 ex
Om jag bara inte råkat byta ut tant Doris hund av Ingelin Angerborn. En av flera kapitelböcker om Tilda som alltid ställer till det för sig.
Som en groda av Herbert Ben Kemoun. Lättläst bok om Nico, som låtsas att han kan simma fast han egentligen inte alls kan.
Chokladjakten av Anders Björkelid. Den andra fristående delen i serien om Herbert och tidsmaskinen (del 1 var slut). Herbert åker tillbaka i tiden för att försöka få lite varm choklad, men ju mer han letar, desto mer ändras när han kommer tillbaka till sin egen tid.
Hemliga kompisar och Världens finaste glasögon av Helena Bross. Två lättlästa böcker om barnen i klass 1B. Helena Bross har skrivit många andra lättlästa böcker också, till exempel böckerna om Pia och pappa.
Hjälp vår jord av Lauren Child. Syskonen Charlie och Lola tar sig an återvinning i denna bilderbok.
Ska vi leka matte? av Kristin Dahl. Faktabok med enkla tips om roliga matteövningar.
Kalle Skavank: Ugglor i Bagarmossen av Petrus Dahlin. En av flera kapitelböcker om Kalle och Dilsa som är "kioskdeckare" (de står i kiosk ibland och löser mysterier ibland). En riktigt gammal bok är stulen från biblioteket!
Så känns ilska, Så känns kärlek och Så känns sorg av Mattias Danielsson. Faktabok där barns brev och upplevelser ställs samman med fakta om de aktuella känslorna.
Botilda Bengtssons nya liv av Lilian Edvall. Kapitelbok om Botilda vars föräldrar ska skiljas.
Meningen med livet av Douglas Foley. Den första av flera mellanåldersböcker om Habib (känd från TV), en fundersam elvaåring.
Islamiska berättelser, Kristna berättelser, Judiska berättelser och Buddhistiska berättelser av Anita Ganeri. Faktabok som kopplar samman berättelser ur olika religioner med de seder och högtider som utmärker religionen nu.
Hundar som jobbar av Charlotte och Mikael Hage. Faktabok som följer hundar med olika typer av uppdrag: polishund, servicehund, skådespelarhund med mera.
Kärleksboken av Lin Hallberg. En av flera mellanåldersböcker om en sjätteklass med olika problem och glädjeämnen. Vi har också de andra böckerna i gruppuppsättning.
Dödshuset av Jonathan Lindström. Faktabok om en arkeologisk utgrävning i en villaträdgård.
Vem är Toffe? av Mecka Lind. Kapitelbok om Toffe som får reda på att han är adopterad.
Skapelsemyter av Margaret Mayo. Myter från hela världen som beskriver allt från varför vattnet är salt till varför stenar lever i evighet.
Lätta fakta om flyg av Fiona Patchett. Fakta/bilderbok där man får lära sig olika ord och händelser som hör ihop med flygplan och flygplatser.
Drakens vän, Drakens vimsiga dag och Drakens feta katt av Dav Pilkey. Lättlästa böcker om den snurriga draken som aldrig riktigt förstår hur saker hänger ihop.
Ida & elefanterna av Marika Stolpe. Faktabok/berättelse om Ida som bor i Afrika och träffar elefanter. Många fotografier.
Fredde och Frida (paket) av Mia Söderberg. Lättlästa deckare i vardagsmiljö.
Josefin och Villa-Ulla: snällast i världen av Johan Unenge. En av flera humoristiska kapitelböcker om kompisarna Josefin och Villa-Ulla, som i denna bok bestämmer sig för att göra goda gärningar.
Kom in i huset av Johanna von Horn. Faktabok som åskådligt visar hur olika vardagsprylar fungerar.
Djuren på gården av Sven & Ingegerd Zetterlund. Faktabok om bondgårdens djur (i traditionell miljö).
onsdag 8 april 2009
tisdag 17 mars 2009
Bloggandet sprider sig!
Detta med att blogga är inte längre något jag är ensam om på skolan. Lottas förskoleklass har också startat en blogg: Kaninerna och drakarna. Vad kul! Gå gärna dit och titta på deras talarstol och andra trevligheter.
tisdag 3 mars 2009
bokpratsböcker, mars, del 2
Bubbelskratt: Bus, pyssel, mat och mums av Ann-Charlotte Fägerlind, Lisa Lemke och Annika Persson
En sommarlovsbok (som går att använda annars också) som är indelad efter olika teman man kan ha vid stranden, i skogen eller hemma på balkongen. Inom varje tema finns sedan lekar, recept, pyssel o.s.v. Vissa saker behöver någon vuxen hjälpa till med (vilket då anges med en stor och en liten streckgubbe) medan annat är sånt som barnen klarar själva. Boken är skriven för stora barn men fungerar precis lika bra för lärare – och själva lekarna kan också de små barnen vara med om.
Origami för barn: lätta och roliga projekt steg för steg av Mari Ono och Roshin Ono
Otroligt detaljerad och fin bok där man får lära sig vika allt från kossor till ballonger. En del mönster är enkla och andra svårare – svårighetsgraden anges med 1-3 prickar. I många fall kan barnen nog behöva titta på i verkligheten för att förstå hur man gör, snarare än att lista ut det bara från bilderna. Eftersom det finns så många olika mönster kan man göra en hel utställning, till exempel ett zoo eller en fest (det finns instruktioner för att vika både tårt- och pizzabitar).
Gör din egen film: tips och råd för unga filmare av Mark Shulman och Hazlitt Krog
Den här boken är praktisk både för barn som själva vill lära sig filma snyggt med enkla medel och för den som vill reda på hur det går till när proffsen filmar. En dolly (järnvägskamera) kan man till exempel åstadkomma genom att sätta sig på en kontorsstol med hjul och åka framåt. Flera gånger påpekas att film är ett lagarbete – en regissör som vill bestämma alldeles för mycket riskerar att ingen vill vara med i filmen längre.
Herbert och tidsmaskinen/Chokladjakten av Anders Björkelid & Jonas Anderson
Det här är lättlästa och roliga berättelser om Herbert som varje gång han råkar illa ut åker tillbaka i tiden för att ändra på historien så att saker blir som han vill. På vägen träffar han kända personer, dinosaurier m.fl. och lyckas naturligtvis trassla till allting mycket värre, som det brukar bli när man reser i tiden. Läsaren lär sig massor av fakta om historia, samtidigt som böckerna är mycket fantasieggande. Barnen är mycket förtjusta i dem! (Andra delen, Chokladjakten, har vi nu också som gruppuppsättning i 15 exemplar.)
Ellens blombok av Catarina Kruusval
En klassisk typ av bilderbok där varje sida har namnet på en blomma på svenska och latin, en bild på blomman, en situationsbild där blomman ingår, samt en vers som passar till situationsbilden. Författaren påpekar själv att det kan vara roligt att lära sig de latinska namnen ”precis som man gjorde på mormors mors och farfars fars tid”. Bilderna är lika rara och fina som i de andra Ellenböckerna och boken inger en mysig stämning.
Pappa bor på fängelset av Elisabet Omsén
Lite sjuttiotalsvibbar i namnet och för all del innehållet, men boken är ömsint och berättar fint om Kevin och varför han bara får träffa sin pappa i ett besöksrum på fängelset. Trots bilderboksformatet är boken inte alldeles lätt och passar bäst för barn i årskurs 2-3 och uppåt, eller som högläsning.
Här kommer grävskopan av Arne Norlin och Jonas Burman
Halvan är tillbaka med ytterligare en bok om maskiner. Som vanligt får man lära sig en hel del, till exempel att ”grävskopa” bara är själva den delen som skopar, medan det man kör heter ”grävmaskin”. Men varför i hela friden heter då inte boken ”Här kommer grävmaskinen”? Det hade väl varit det rimligaste… Denna skönhetsfläck till trots är boken kul och lärorik precis som de andra Halvanböckerna.
Stiligt Stella! av Mia Sjöström & Elliot Elliot
Stella är en hund som blivit långhårig och smutsig och ska till hundsalongen. Man får veta hennes tankar när hon går dit för att putsas, klippas och tvättas. Även andra hundar dyker upp på salongen. Berättelsen illustreras av fotografier och ligger på gränsen till faktaboken, men får ändå betraktas som en ren lustläsningsbok. Som sån lär den snart snappas upp av alla hundälskare.
En sommarlovsbok (som går att använda annars också) som är indelad efter olika teman man kan ha vid stranden, i skogen eller hemma på balkongen. Inom varje tema finns sedan lekar, recept, pyssel o.s.v. Vissa saker behöver någon vuxen hjälpa till med (vilket då anges med en stor och en liten streckgubbe) medan annat är sånt som barnen klarar själva. Boken är skriven för stora barn men fungerar precis lika bra för lärare – och själva lekarna kan också de små barnen vara med om.
Origami för barn: lätta och roliga projekt steg för steg av Mari Ono och Roshin Ono
Otroligt detaljerad och fin bok där man får lära sig vika allt från kossor till ballonger. En del mönster är enkla och andra svårare – svårighetsgraden anges med 1-3 prickar. I många fall kan barnen nog behöva titta på i verkligheten för att förstå hur man gör, snarare än att lista ut det bara från bilderna. Eftersom det finns så många olika mönster kan man göra en hel utställning, till exempel ett zoo eller en fest (det finns instruktioner för att vika både tårt- och pizzabitar).
Gör din egen film: tips och råd för unga filmare av Mark Shulman och Hazlitt Krog
Den här boken är praktisk både för barn som själva vill lära sig filma snyggt med enkla medel och för den som vill reda på hur det går till när proffsen filmar. En dolly (järnvägskamera) kan man till exempel åstadkomma genom att sätta sig på en kontorsstol med hjul och åka framåt. Flera gånger påpekas att film är ett lagarbete – en regissör som vill bestämma alldeles för mycket riskerar att ingen vill vara med i filmen längre.
Herbert och tidsmaskinen/Chokladjakten av Anders Björkelid & Jonas Anderson
Det här är lättlästa och roliga berättelser om Herbert som varje gång han råkar illa ut åker tillbaka i tiden för att ändra på historien så att saker blir som han vill. På vägen träffar han kända personer, dinosaurier m.fl. och lyckas naturligtvis trassla till allting mycket värre, som det brukar bli när man reser i tiden. Läsaren lär sig massor av fakta om historia, samtidigt som böckerna är mycket fantasieggande. Barnen är mycket förtjusta i dem! (Andra delen, Chokladjakten, har vi nu också som gruppuppsättning i 15 exemplar.)
Ellens blombok av Catarina Kruusval
En klassisk typ av bilderbok där varje sida har namnet på en blomma på svenska och latin, en bild på blomman, en situationsbild där blomman ingår, samt en vers som passar till situationsbilden. Författaren påpekar själv att det kan vara roligt att lära sig de latinska namnen ”precis som man gjorde på mormors mors och farfars fars tid”. Bilderna är lika rara och fina som i de andra Ellenböckerna och boken inger en mysig stämning.
Pappa bor på fängelset av Elisabet Omsén
Lite sjuttiotalsvibbar i namnet och för all del innehållet, men boken är ömsint och berättar fint om Kevin och varför han bara får träffa sin pappa i ett besöksrum på fängelset. Trots bilderboksformatet är boken inte alldeles lätt och passar bäst för barn i årskurs 2-3 och uppåt, eller som högläsning.
Här kommer grävskopan av Arne Norlin och Jonas Burman
Halvan är tillbaka med ytterligare en bok om maskiner. Som vanligt får man lära sig en hel del, till exempel att ”grävskopa” bara är själva den delen som skopar, medan det man kör heter ”grävmaskin”. Men varför i hela friden heter då inte boken ”Här kommer grävmaskinen”? Det hade väl varit det rimligaste… Denna skönhetsfläck till trots är boken kul och lärorik precis som de andra Halvanböckerna.
Stiligt Stella! av Mia Sjöström & Elliot Elliot
Stella är en hund som blivit långhårig och smutsig och ska till hundsalongen. Man får veta hennes tankar när hon går dit för att putsas, klippas och tvättas. Även andra hundar dyker upp på salongen. Berättelsen illustreras av fotografier och ligger på gränsen till faktaboken, men får ändå betraktas som en ren lustläsningsbok. Som sån lär den snart snappas upp av alla hundälskare.
bokpratsböcker, mars, del 1
SMiLE-gruppen har haft sin Holmakväll med presentation för hela personalgruppen och en introduktion i informationssökning och källkritik. Min (Katarinas) powerpointpresentation om informationssökning och källkritik kommer att laddas upp på biblioteksikonen i Pednet. Böckerna i faktabokpratet presenterar jag här, för den som har glömt eller inte var med:
Världen i kartan av Choi Sukhee & Kim Hyangeum
Charmig och lärorik bilderbok om kartornas historia. Att boken är koreansk ger ett välkommet avbrott från alla böcker med svenskt eller anglosaxiskt perspektiv. Bilderna har varma färger och ger ett rikt intryck – naturligt nog är det många landskapsbilder där olika saker händer på olika delar av uppslaget. Ett uppslag har till exempel en stor tiger, två rövare som ligge på lur, en räv som viftar på svansen, en stad, ett par byar, en flicka som vinkar, några små båtar, samt vandrarna som slår upp kartan för att se vilket som är den närmaste och säkraste vägen.
Stora boken om monster och drakar
Ett franskt uppslagsverk över diverse sagoväsen. Om man jämför den med DiTerlizzis Spiderwick-fälthandbok i samma genre så talar båda böckerna om monstren som om de vore verkliga, vilket innebär att det finns en tvärsäkerhet i hur monstren ”är” som kanske inte nödvändigtvis stämmer med andra källor. Bilderna i den här boken är mer burleska och överdrivna än i DiTerlizzis bok, vilket gör att huvudintrycket ändå blir att monstren i boken är just påhittade sagoväsen. Den absolut största fördelen med det här uppslagsverket är att det täcker stora delar av världen, från indiska jätteormar till blodtörstiga järvar.
Stora musboken av Stefan Casta & Staffan Ullström
Casta har gjort många böcker om djur och natur. Att det här är min favorit hittills kan kanske ha att göra med hur söta mössen är, men också att det finns så många roliga detaljer att lära sig: att näbbmusen inte är en mus utan släkt med mullvaden, att Klas Klättermus är en skogssork (som heter klatremus på norska) och Krösus Sork en mellansork (Microtus oeconomus – den ekonomiska sorken). För att inte tala om beskrivningen av brunråttan: ”[T]ill skillnad från husmusen, som nog trivs bäst på landet, har råttan helt andra visioner. Den är uppdaterad. Den vill bo modernt. Den vill ha tunnelbana och McDonald’s!”
Under havsytan: en magisk skelettbok av Sarah Fabiny
En av flera nyinköpta ”skelettböcker” där man får se skelettet av djur (eller jorden i genomskärning) på bilder som sedan går att dra ut så att man ser hela djuret. Det finns en ramberättelse med barn som går på museum, liksom faktarutor om de olika djuren. Man kan alltså välja om man vill läsa den som berättelse, faktabok, eller bara titta på bilderna.
Atlas över världshaven av John Woodward
Trots namnet är det här mer en allmän faktabok än en renodlad atlas. Vissa uppslag är geografiskt indelade, men det finns också uppslag om olika sorters kuster, utnyttjande av havet, m.m. Boken är otroligt faktaspäckad, med många och detaljerade bilder. Man kan göra ”nerslag” här och var och lära sig massor. Det är faktiskt att rekommendera framför att försöka läsa hela boken på en gång (vilket kan göra vem som helst yr i huvudet). Med boken följer en CD-ROM, som kanske inte är det mest livade äventyret någonsin, men ändå rätt spännande – man kan ”sjunka” till olika havsdjup och se vilka djur som bor där, eller låta havsytan stiga med ett visst antal meter och se hur det påverkar olika av jordens storstäder. (Vissa av dem försvinner nästan helt redan efter ett par meters ythöjning.)
Alla har rätt: FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna i bild
De mänskliga rättigheterna beskrivs här i enkla ord, med olika illustratörer på varje uppslag. Vissa av illustratörerna är redan kända för våra barn, som Niki Daly (Kwela Jamela) och Axel Scheffler (Gruffalon), medan andra är nya. Boken är rolig att titta i samtidigt som den fungerar som en bra utgångspunkt för diskussion.
Världen i kartan av Choi Sukhee & Kim Hyangeum
Charmig och lärorik bilderbok om kartornas historia. Att boken är koreansk ger ett välkommet avbrott från alla böcker med svenskt eller anglosaxiskt perspektiv. Bilderna har varma färger och ger ett rikt intryck – naturligt nog är det många landskapsbilder där olika saker händer på olika delar av uppslaget. Ett uppslag har till exempel en stor tiger, två rövare som ligge på lur, en räv som viftar på svansen, en stad, ett par byar, en flicka som vinkar, några små båtar, samt vandrarna som slår upp kartan för att se vilket som är den närmaste och säkraste vägen.
Stora boken om monster och drakar
Ett franskt uppslagsverk över diverse sagoväsen. Om man jämför den med DiTerlizzis Spiderwick-fälthandbok i samma genre så talar båda böckerna om monstren som om de vore verkliga, vilket innebär att det finns en tvärsäkerhet i hur monstren ”är” som kanske inte nödvändigtvis stämmer med andra källor. Bilderna i den här boken är mer burleska och överdrivna än i DiTerlizzis bok, vilket gör att huvudintrycket ändå blir att monstren i boken är just påhittade sagoväsen. Den absolut största fördelen med det här uppslagsverket är att det täcker stora delar av världen, från indiska jätteormar till blodtörstiga järvar.
Stora musboken av Stefan Casta & Staffan Ullström
Casta har gjort många böcker om djur och natur. Att det här är min favorit hittills kan kanske ha att göra med hur söta mössen är, men också att det finns så många roliga detaljer att lära sig: att näbbmusen inte är en mus utan släkt med mullvaden, att Klas Klättermus är en skogssork (som heter klatremus på norska) och Krösus Sork en mellansork (Microtus oeconomus – den ekonomiska sorken). För att inte tala om beskrivningen av brunråttan: ”[T]ill skillnad från husmusen, som nog trivs bäst på landet, har råttan helt andra visioner. Den är uppdaterad. Den vill bo modernt. Den vill ha tunnelbana och McDonald’s!”
Under havsytan: en magisk skelettbok av Sarah Fabiny
En av flera nyinköpta ”skelettböcker” där man får se skelettet av djur (eller jorden i genomskärning) på bilder som sedan går att dra ut så att man ser hela djuret. Det finns en ramberättelse med barn som går på museum, liksom faktarutor om de olika djuren. Man kan alltså välja om man vill läsa den som berättelse, faktabok, eller bara titta på bilderna.
Atlas över världshaven av John Woodward
Trots namnet är det här mer en allmän faktabok än en renodlad atlas. Vissa uppslag är geografiskt indelade, men det finns också uppslag om olika sorters kuster, utnyttjande av havet, m.m. Boken är otroligt faktaspäckad, med många och detaljerade bilder. Man kan göra ”nerslag” här och var och lära sig massor. Det är faktiskt att rekommendera framför att försöka läsa hela boken på en gång (vilket kan göra vem som helst yr i huvudet). Med boken följer en CD-ROM, som kanske inte är det mest livade äventyret någonsin, men ändå rätt spännande – man kan ”sjunka” till olika havsdjup och se vilka djur som bor där, eller låta havsytan stiga med ett visst antal meter och se hur det påverkar olika av jordens storstäder. (Vissa av dem försvinner nästan helt redan efter ett par meters ythöjning.)
Alla har rätt: FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna i bild
De mänskliga rättigheterna beskrivs här i enkla ord, med olika illustratörer på varje uppslag. Vissa av illustratörerna är redan kända för våra barn, som Niki Daly (Kwela Jamela) och Axel Scheffler (Gruffalon), medan andra är nya. Boken är rolig att titta i samtidigt som den fungerar som en bra utgångspunkt för diskussion.
lördag 10 januari 2009
Lidbeck-video
För att ge en uppfattning om vad barnen har sysslat med under höstens Petter Lidbeck-projekt har jag bett om frivilliga till ett bildspel. Det består dels av alster som barnen gjort, dels av foton på barnen när de iscensätter olika bitar ur Lidbecks böcker. TACK ska ni ha, alla barn som är med! (Tack också till min bror som bidragit med musiken.)
Till lärarna kan jag påpeka att videon dessutom är min tredje PIM-uppgift. Innan terminen är slut kommer alltså ni också kunna göra detta!
Till lärarna kan jag påpeka att videon dessutom är min tredje PIM-uppgift. Innan terminen är slut kommer alltså ni också kunna göra detta!
tisdag 16 december 2008
Författarprat 3: Hässleholm
Hässleholm, alltså! Ann-Helén Laestadius som skulle inlett blev sjuk, så Mårten Sandén fick prata om sina egna böcker, främst då ungdomsboken Den femte systern. Jag blev så nyfiken både där och på Litteralund att jag läste boken själv efteråt och den är riktigt spännande (även om den blev lidande av att jag läste den precis efter att jag avslutat Skämmarböckerna - boken var bra men så bra var den inte). Däremot tycker jag inte att den är så komplicerad som Sandén själv betonade - kanske är jag för van vid diverse tillkrånglade intriger… (Fyra år av Lost-tittande sätter sina spår!) För svår och framförallt för vuxen för våra barn är den däremot, men hans bilderbok Den fulaste nallen i världen har jag kikat på i bokhandeln och den kan nog dyka upp här vad det gäller!
Kim M. Kimselius och hennes historiska böcker hade jag aldrig hört talas om tidigare, men böckerna verkar väldigt spännande. Jag ställer mig ändå lite tveksam till att köpa in dem, eftersom vi inte har så många Hcg-läsare och böckerna är rätt tjocka, men de är värda att kolla upp för den som har goda läsare som behöver mer kunskap om historia.
Lena Lillestes deckarböcker om Tommy och Flisen är närmast kult bland barnen på vår skola och tydligen inte bara här – hon talade om att hon vid författarbesök fått frågor som ”har du livvakter?” och ”finns det paparazzi utanför ditt hus?” Hennes beskrivning av hur hon gör deckarskolor med barnen var väldigt intressant – kanske också någon att ha som författarbesök någon gång?
Jag måste rodnande medge att jag inte har läst Lina Lundhs Min pappa tyngdlyftaren (trots att vi har den), men jag blev nyfiken på att göra det sen jag hört henne prata. Hon hade en ganska nedtonad och eftertänksam samtalsstil som var mycket sympatisk och det hon berättade om sin utsatta men fantasifulla huvudperson gav mersmak. Jag fick också reda på att hon inte tycker om lyckliga slut… hmm… (Är själv mycket förtjust i lyckliga slut, om än naturligtvis trovärdiga sådana!)
Kalle Güettlers samtal om lättläst var en höjdpunkt; liksom Lundh är han nedtonad, men hade mycket att säga, bland annat om hur man måste hitta en berättande rytm även i korta meningar med enkla ord. Han påpekade också att det finns en stor skillnad mellan att skriva lättläst för utvecklingsstörda och normalbegåvade läsare – något som LL-förlaget tydligen inte insett förrän alldeles nyligen! Här på skolan är Güettlers bilderböcker om Lilla och Stora Monster mycket uppskattade medan hans ungdomsböcker varit mer svårsålda – varför är jag faktiskt inte säker på.
Den första av Isabelle Halvarssons böcker om katten Fräs har vi beställt i klassuppsättning och själv fick jag upp ögonen för dem genom hennes stund i Hässleholm. Visst hade jag köpt in dem redan tidigare och märkt att många barn läste och frågade efter dem, men jag hade inte läst själv. Efter Hässleholm läste jag första boken och föll pladask för den ömkliga lilla kattungen. Att veta att böckerna delvis är verklighetsbaserade gjorde saken ännu bättre och Halvarsson var ytterligare en författare som jag tänkte att kanske, någon gång, vi borde ha till skolan.
Niklas Krog var livlig och rolig att höra på, men jag måste erkänna att jag faktiskt inte läst mer än någon enstaka av hans fantasyböcker, trots att flera av dem är lättlästa och lånas rätt ofta. Hans nya bok handlar om basket, vilket är ett ämne flera av våra barn efterfrågat. Att döma av utdraget på AdLibris kan säkert flera av våra bättre läsare bli förtjusta i den.
Årets hemliga gäst var vikingaexperten och glimabrottaren Lars Magnar Enoksen, en man med en sanslöst rolig svada och stora kunskaper i sitt ämne. Förutom i hans böcker kan man också få svar på sina frågor på sajten Unga Fakta, där han ingår i panelen.
Malmöbarnen skriver numera massor av böcker (i biblioteket finns sedan tidigare Konrad och Milous hemliga uppdrag, Malmö spökfaktaguide och Ellbogens hjärta). Den senaste i raden är Rosengårds RekORDbok, som presenterades i Hässleholm. Boken innehåller listor på coolaste orden, mest obegripliga orden o.s.v. Mina personliga favoriter är ”guzzilago” för en jättesöt tjej och ”samma potatis” i stället för t.ex. ”det knallar och går”.
Även sista talaren Katarina von Bredow var sjuk, så istället fick vi Kristian Carlsson, som diktbakade och pratade om sina böcker, däribland Bakelikakbakboken, en bakbok för barn där ett av recepten rentav är på vers. Han har också skrivit ett par böcker till för barn och flera för vuxna.
Därefter var dagen slut och även detta inlägg! Nästa kanske handlar om mitt bokprat som jag höll i morse… eller bildspelet med fotografier på barnen som hör till Petter Lidbeck-projektet… eller något helt annat. Nu vet jag bättre än att lova något bestämt!
Kim M. Kimselius och hennes historiska böcker hade jag aldrig hört talas om tidigare, men böckerna verkar väldigt spännande. Jag ställer mig ändå lite tveksam till att köpa in dem, eftersom vi inte har så många Hcg-läsare och böckerna är rätt tjocka, men de är värda att kolla upp för den som har goda läsare som behöver mer kunskap om historia.
Lena Lillestes deckarböcker om Tommy och Flisen är närmast kult bland barnen på vår skola och tydligen inte bara här – hon talade om att hon vid författarbesök fått frågor som ”har du livvakter?” och ”finns det paparazzi utanför ditt hus?” Hennes beskrivning av hur hon gör deckarskolor med barnen var väldigt intressant – kanske också någon att ha som författarbesök någon gång?
Jag måste rodnande medge att jag inte har läst Lina Lundhs Min pappa tyngdlyftaren (trots att vi har den), men jag blev nyfiken på att göra det sen jag hört henne prata. Hon hade en ganska nedtonad och eftertänksam samtalsstil som var mycket sympatisk och det hon berättade om sin utsatta men fantasifulla huvudperson gav mersmak. Jag fick också reda på att hon inte tycker om lyckliga slut… hmm… (Är själv mycket förtjust i lyckliga slut, om än naturligtvis trovärdiga sådana!)
Kalle Güettlers samtal om lättläst var en höjdpunkt; liksom Lundh är han nedtonad, men hade mycket att säga, bland annat om hur man måste hitta en berättande rytm även i korta meningar med enkla ord. Han påpekade också att det finns en stor skillnad mellan att skriva lättläst för utvecklingsstörda och normalbegåvade läsare – något som LL-förlaget tydligen inte insett förrän alldeles nyligen! Här på skolan är Güettlers bilderböcker om Lilla och Stora Monster mycket uppskattade medan hans ungdomsböcker varit mer svårsålda – varför är jag faktiskt inte säker på.
Den första av Isabelle Halvarssons böcker om katten Fräs har vi beställt i klassuppsättning och själv fick jag upp ögonen för dem genom hennes stund i Hässleholm. Visst hade jag köpt in dem redan tidigare och märkt att många barn läste och frågade efter dem, men jag hade inte läst själv. Efter Hässleholm läste jag första boken och föll pladask för den ömkliga lilla kattungen. Att veta att böckerna delvis är verklighetsbaserade gjorde saken ännu bättre och Halvarsson var ytterligare en författare som jag tänkte att kanske, någon gång, vi borde ha till skolan.
Niklas Krog var livlig och rolig att höra på, men jag måste erkänna att jag faktiskt inte läst mer än någon enstaka av hans fantasyböcker, trots att flera av dem är lättlästa och lånas rätt ofta. Hans nya bok handlar om basket, vilket är ett ämne flera av våra barn efterfrågat. Att döma av utdraget på AdLibris kan säkert flera av våra bättre läsare bli förtjusta i den.
Årets hemliga gäst var vikingaexperten och glimabrottaren Lars Magnar Enoksen, en man med en sanslöst rolig svada och stora kunskaper i sitt ämne. Förutom i hans böcker kan man också få svar på sina frågor på sajten Unga Fakta, där han ingår i panelen.
Malmöbarnen skriver numera massor av böcker (i biblioteket finns sedan tidigare Konrad och Milous hemliga uppdrag, Malmö spökfaktaguide och Ellbogens hjärta). Den senaste i raden är Rosengårds RekORDbok, som presenterades i Hässleholm. Boken innehåller listor på coolaste orden, mest obegripliga orden o.s.v. Mina personliga favoriter är ”guzzilago” för en jättesöt tjej och ”samma potatis” i stället för t.ex. ”det knallar och går”.
Även sista talaren Katarina von Bredow var sjuk, så istället fick vi Kristian Carlsson, som diktbakade och pratade om sina böcker, däribland Bakelikakbakboken, en bakbok för barn där ett av recepten rentav är på vers. Han har också skrivit ett par böcker till för barn och flera för vuxna.
Därefter var dagen slut och även detta inlägg! Nästa kanske handlar om mitt bokprat som jag höll i morse… eller bildspelet med fotografier på barnen som hör till Petter Lidbeck-projektet… eller något helt annat. Nu vet jag bättre än att lova något bestämt!
Författarprat 2: LitteraLund (fredag)
På fredagen var Agneta Edwards åter moderator, denna gång för illustratörerna Maria Jönsson och Kristina Digman. Jönsson är även författare till de populära Spyflugan Astrid-böckerna. Detta samtal blev kul men är svårt att återge eftersom så mycket rörde bilderna. Det lär dock lämna spår i biblioteket – i synnerhet Digmans version av Grodprinsen blev jag väldigt sugen på.
För mig som just bloggare var det kul att höra Johanna Lindbäck och Lisa Greczanik prata om bloggen som verktyg. Det är helt uppenbart att man kan göra mycket mer med en blogg än vad jag gör! Lisas bok Bloggen möter undervisningen låter som någonting jag borde läsa - och kanske lärarna också? Vad gäller Lindbäck finns (som synes i länklistan till höger) nu även Bokhora med bland de bloggar jag håller ett öga på.
Ulf Sindt har skrivit både fack- och skönlitterära böcker som finns i vårt bibliotek. Han är en god författare, men efter att ha hört honom är det tydligt att han är ännu starkare som muntlig berättare! Huvudinnehållet var anekdoter från hans liv och barn han har känt, och det var helt omöjligt att veta vad som var sant eller inte (han medgav villigt att mycket var påhittat). Kanske någon att ta in till ett framtida författarbesök?
Det sista för min del blev Jujja Wieslander, mamman till Mamma Mu och Dagspöket. Jag är precis i den åldern att jag tyckte Mamma Mu var uuuurtöntigt när de första böckerna kom, men det har jag ju fått äta upp. Wieslander själv var både underhållande och sympatisk, och bland de bästa stunderna på hela konferensen var när hon berättade om ett barn som frågade om Wieslanders docka var levande. ”Nej,” sa Wieslander. ”Jo,” sa barnet, ”visst är hon levande, jag ser att hon har lite snor i näsan.” Barnet tog sen dockans händer och sa, ”Hej. Jag har klippt mig.” (!!!!! Jag smälter…)
Tyvärr hade jag ett jobb till att springa till på kvällen, så jag missade Lennart Hellsings föreläsning, men jag såg honom i alla fall på nära håll – han hade en fin orange kostym på sig.
Över till Hässleholm i nästa inlägg!
För mig som just bloggare var det kul att höra Johanna Lindbäck och Lisa Greczanik prata om bloggen som verktyg. Det är helt uppenbart att man kan göra mycket mer med en blogg än vad jag gör! Lisas bok Bloggen möter undervisningen låter som någonting jag borde läsa - och kanske lärarna också? Vad gäller Lindbäck finns (som synes i länklistan till höger) nu även Bokhora med bland de bloggar jag håller ett öga på.
Ulf Sindt har skrivit både fack- och skönlitterära böcker som finns i vårt bibliotek. Han är en god författare, men efter att ha hört honom är det tydligt att han är ännu starkare som muntlig berättare! Huvudinnehållet var anekdoter från hans liv och barn han har känt, och det var helt omöjligt att veta vad som var sant eller inte (han medgav villigt att mycket var påhittat). Kanske någon att ta in till ett framtida författarbesök?
Det sista för min del blev Jujja Wieslander, mamman till Mamma Mu och Dagspöket. Jag är precis i den åldern att jag tyckte Mamma Mu var uuuurtöntigt när de första böckerna kom, men det har jag ju fått äta upp. Wieslander själv var både underhållande och sympatisk, och bland de bästa stunderna på hela konferensen var när hon berättade om ett barn som frågade om Wieslanders docka var levande. ”Nej,” sa Wieslander. ”Jo,” sa barnet, ”visst är hon levande, jag ser att hon har lite snor i näsan.” Barnet tog sen dockans händer och sa, ”Hej. Jag har klippt mig.” (!!!!! Jag smälter…)
Tyvärr hade jag ett jobb till att springa till på kvällen, så jag missade Lennart Hellsings föreläsning, men jag såg honom i alla fall på nära håll – han hade en fin orange kostym på sig.
Över till Hässleholm i nästa inlägg!
Författarprat 1: LitteraLund (torsdag)
Detta inlägg är ett typiskt exempel på varför man inte ska ta på sig att prata om för mycket på en gång – då tar det två månader innan man får sagt det man vill. J
Jag kan inte skriva fullt så mycket om LitteraLund och författardagen i Hässleholm som jag hade tänkt, eftersom det finns andra ämnen vid det här laget som tränger sig på, men lite ska jag tala om i alla fall i dessa tre inlägg.
Torsdagen på LitteraLund inleddes av Aidan Chambers (han med boksamtalen), som dels pratade om sin egen bok, dels om bokens plats i digitalsamhället. Det var intressant att höra, framför allt när han gjorde kopplingar till bildkonstens utveckling. När fotografiet uppfanns trodde många att måleriet var dött, men folk målar fortfarande; det har bara blivit en mer renodlat konstnärlig företeelse. Chambers tror att detsamma kommer att gälla böckerna, och att det som lever vidare i bokform i högre grad kommer att leka med boken som fysiskt föremål. Han sade också att han själv tröttnat lite på ”han sa, hon sa”-berättelser, vilket jag personligen tycker är tråkigt – är det något som har överlevt tidens växlingar är det väl den typen av berättelser! I Bibeln kommer man till exempel inte längre än till tredje versen i Första Moseboks första kapitel innan det står ”sade”… (Däremot kan jag förstå att man som författare snarare än läsare kan känna att formen är uttjatad.)
Efter Chambers var det dags för debutanttimmen, där tre unga författare pratade om sina respektive debutböcker. Författarna var Louise Halvardsson, Peter Barlach och Åsa Anderberg Strollo, av vilka bara Peter Barlachs Inte bara tennis finns i vårt bibliotek; det är en mellanåldersbok om en pojke som förlorar sin mamma. De båda andra böckerna är ungdomsböcker och verkade väldigt intressanta men något för svåra för våra barn.
Den enda invändningen jag hade vid denna programpunkt kom inte från författarna utan från en förläggare, som sade att en bra bok ska vara som ett knytnävsslag i magen. Hoppsan och oj vad det förklarar mycket av utgivningen av ungdomsböcker! Jodå, jag tycker visst att det finns plats för allvar och sorg i ungdomsböckerna, men att man just i denna känsliga ålder förväntas uppskatta en bokdiet som huvudsakligen består av ”knytnävsslag” tycker jag är lite mycket begärt.
Efter debutanttimmen kom bokförlagsduellen, där vi fick se en skymt av nyutgivna och snart utgivna böcker. Många bra tips för skolan!
Diskussionen i Bokens resa till annan konstform led lite av att författaren Douglas Foley nästan inget fick (eller hade att?) säga om filmatiseringen av sina Habib-böcker. Det var i stället moderatorn Pia Huss som dominerade diskussionen, med Jan Modin, som regisserat pjäsen Skämmerskans dotter, på andra plats. Mest intressant var kanske frågan om hur mycket inflytande en författare kan och ska ha över adaptionen - Modin hade nästan ingen kontakt med Lene Kaaberbøl, men när hon kom och såg föreställningen var hon ändå i stort sett nöjd - med undantag för slutet, där Dina lyckas få Drakan att skämmas vilket hon aldrig gör i boken.
Samtalet mellan Mårten Sandén, Magnus Nordin och moderator Agneta Edwards led lite av att Magnus Nordin var försenad, men ännu mer av att samtalet blev inriktat på personerna i högre grad än böckerna. För att hoppa lite framåt kan jag säga att jag tyckte Sandéns stund i Hässleholm var mer givande, fastän det var en sistaminutenändring i programmet. (Mer om detta senare.)
Jag kan inte skriva fullt så mycket om LitteraLund och författardagen i Hässleholm som jag hade tänkt, eftersom det finns andra ämnen vid det här laget som tränger sig på, men lite ska jag tala om i alla fall i dessa tre inlägg.
Torsdagen på LitteraLund inleddes av Aidan Chambers (han med boksamtalen), som dels pratade om sin egen bok, dels om bokens plats i digitalsamhället. Det var intressant att höra, framför allt när han gjorde kopplingar till bildkonstens utveckling. När fotografiet uppfanns trodde många att måleriet var dött, men folk målar fortfarande; det har bara blivit en mer renodlat konstnärlig företeelse. Chambers tror att detsamma kommer att gälla böckerna, och att det som lever vidare i bokform i högre grad kommer att leka med boken som fysiskt föremål. Han sade också att han själv tröttnat lite på ”han sa, hon sa”-berättelser, vilket jag personligen tycker är tråkigt – är det något som har överlevt tidens växlingar är det väl den typen av berättelser! I Bibeln kommer man till exempel inte längre än till tredje versen i Första Moseboks första kapitel innan det står ”sade”… (Däremot kan jag förstå att man som författare snarare än läsare kan känna att formen är uttjatad.)
Efter Chambers var det dags för debutanttimmen, där tre unga författare pratade om sina respektive debutböcker. Författarna var Louise Halvardsson, Peter Barlach och Åsa Anderberg Strollo, av vilka bara Peter Barlachs Inte bara tennis finns i vårt bibliotek; det är en mellanåldersbok om en pojke som förlorar sin mamma. De båda andra böckerna är ungdomsböcker och verkade väldigt intressanta men något för svåra för våra barn.
Den enda invändningen jag hade vid denna programpunkt kom inte från författarna utan från en förläggare, som sade att en bra bok ska vara som ett knytnävsslag i magen. Hoppsan och oj vad det förklarar mycket av utgivningen av ungdomsböcker! Jodå, jag tycker visst att det finns plats för allvar och sorg i ungdomsböckerna, men att man just i denna känsliga ålder förväntas uppskatta en bokdiet som huvudsakligen består av ”knytnävsslag” tycker jag är lite mycket begärt.
Efter debutanttimmen kom bokförlagsduellen, där vi fick se en skymt av nyutgivna och snart utgivna böcker. Många bra tips för skolan!
Diskussionen i Bokens resa till annan konstform led lite av att författaren Douglas Foley nästan inget fick (eller hade att?) säga om filmatiseringen av sina Habib-böcker. Det var i stället moderatorn Pia Huss som dominerade diskussionen, med Jan Modin, som regisserat pjäsen Skämmerskans dotter, på andra plats. Mest intressant var kanske frågan om hur mycket inflytande en författare kan och ska ha över adaptionen - Modin hade nästan ingen kontakt med Lene Kaaberbøl, men när hon kom och såg föreställningen var hon ändå i stort sett nöjd - med undantag för slutet, där Dina lyckas få Drakan att skämmas vilket hon aldrig gör i boken.
Samtalet mellan Mårten Sandén, Magnus Nordin och moderator Agneta Edwards led lite av att Magnus Nordin var försenad, men ännu mer av att samtalet blev inriktat på personerna i högre grad än böckerna. För att hoppa lite framåt kan jag säga att jag tyckte Sandéns stund i Hässleholm var mer givande, fastän det var en sistaminutenändring i programmet. (Mer om detta senare.)
torsdag 20 november 2008
Skämmerskans dotter: bok- och pjästips
Idag har jag varit på författardagen i Hässleholm, som jag ska prata om vid tillfälle precis som om Litteralund. (Jag vet, jag lovar och lovar...) Under tiden måste jag bara få göra reklam för teaterpjäsen Skämmerskans dotter och bokserien den bygger på.
Boken och pjäsen handlar om en flicka som heter Dina och lever i en (mycket trovärdig) fantasyvärld. Precis som sin mor har hon gåvan att få folk att skämmas – när hon ser dem i ögonen ser de och hon själv allt ont de har gjort, och de skäms för dem. Hon får i uppdrag att få en mördare att skämmas, men inser så småningom att den så kallade mördaren är oskyldig och att den verklige mördaren är så fullständigt skamlös att inte ens skämmarkrafter hjälper.
Pjäsen Skämmerskans Dotter, som spelas av Månteatern, såg jag första gången under Litteralund. Månteatern har samarbetat med skolelever från Norra Fäladen som testpublik, och efter föreställningen fick vi en chans att höra både skådespelarna och eleverna prata om samarbetet, vilket var mycket intressant. Regissören/dramatikern Jan Modin hade också haft ett seminarium tidigare samma dag som föreställningen tillsammans med Douglas Foley och Pia Huss om dramatiseringar av skönlitteratur. Dessutom var bokens författare Lene Kaaberbøl på Litteralund redan förra året och pratade då om Skämmarböckerna, så trots att jag aldrig hade läst dem hade jag ändå en del kött på benen när jag såg pjäsen.
Och oj vilken upplevelse det var! Teater är för mig en riktigt magisk konstform eftersom den kan vara så givande för fantasin trots att man får så lite till skänks. I böcker får man personernas tankar och känslor medan man får skapa sig egna bilder, i film får man bilderna gratis men måste själv lista ut tankarna och känslorna – men i teater måste man både lista ut tankarna och känslorna och skapa egna bilder utifrån den ofta knappa scenografi som finns. Och det går! De svarta skärmar som Månteatern flyttade runt (i en fantastiskt fin koreografi) skapade olika rum, och trots att draken bara bestod av två lampor och en rökmaskin kändes det verkligen som en drake. (För den som läst Ingmar Bergmans berättelse om hur han en gång alldeles tydligt kunde se en hårnål som en skådespelare stod och böjde, trots att hårnålen inte fanns – precis så var det!)
När jag sett pjäsen lånade jag så snabbt jag kunde den första boken och har nu läst mig igenom hela serien på fyra böcker – den sista, Skämmarkriget avslutade jag på tåget i morse. Böckerna blir faktiskt bara bättre och bättre! Världen är rikt beskriven, Dina och hennes vänner är levande karaktärer, det finns intressanta frågor om moral – och framför allt är historierna riktigt spännande. Medan jag höll på med tredje boken såg jag pjäsen en gång till och den håller bra fortfarande.
På skolan har vi bara sista boken, men jag funderar starkt på att köpa in även den första och försöka sälja in den till de bästa läsarna – visserligen är det inte särskilt många av våra femmor som kan klara den, men för dem som kan skulle den kunna bli en gåva för livet.
Föreställningen, som är betydligt mer lättillgänglig (jag såg om den förra helgen tillsammans med några utvecklingsstörda vuxna som mycket väl hängde med), går varje söndag fram till 14 december och jag rekommenderar den varmt. :-)
Boken och pjäsen handlar om en flicka som heter Dina och lever i en (mycket trovärdig) fantasyvärld. Precis som sin mor har hon gåvan att få folk att skämmas – när hon ser dem i ögonen ser de och hon själv allt ont de har gjort, och de skäms för dem. Hon får i uppdrag att få en mördare att skämmas, men inser så småningom att den så kallade mördaren är oskyldig och att den verklige mördaren är så fullständigt skamlös att inte ens skämmarkrafter hjälper.
Pjäsen Skämmerskans Dotter, som spelas av Månteatern, såg jag första gången under Litteralund. Månteatern har samarbetat med skolelever från Norra Fäladen som testpublik, och efter föreställningen fick vi en chans att höra både skådespelarna och eleverna prata om samarbetet, vilket var mycket intressant. Regissören/dramatikern Jan Modin hade också haft ett seminarium tidigare samma dag som föreställningen tillsammans med Douglas Foley och Pia Huss om dramatiseringar av skönlitteratur. Dessutom var bokens författare Lene Kaaberbøl på Litteralund redan förra året och pratade då om Skämmarböckerna, så trots att jag aldrig hade läst dem hade jag ändå en del kött på benen när jag såg pjäsen.
Och oj vilken upplevelse det var! Teater är för mig en riktigt magisk konstform eftersom den kan vara så givande för fantasin trots att man får så lite till skänks. I böcker får man personernas tankar och känslor medan man får skapa sig egna bilder, i film får man bilderna gratis men måste själv lista ut tankarna och känslorna – men i teater måste man både lista ut tankarna och känslorna och skapa egna bilder utifrån den ofta knappa scenografi som finns. Och det går! De svarta skärmar som Månteatern flyttade runt (i en fantastiskt fin koreografi) skapade olika rum, och trots att draken bara bestod av två lampor och en rökmaskin kändes det verkligen som en drake. (För den som läst Ingmar Bergmans berättelse om hur han en gång alldeles tydligt kunde se en hårnål som en skådespelare stod och böjde, trots att hårnålen inte fanns – precis så var det!)
När jag sett pjäsen lånade jag så snabbt jag kunde den första boken och har nu läst mig igenom hela serien på fyra böcker – den sista, Skämmarkriget avslutade jag på tåget i morse. Böckerna blir faktiskt bara bättre och bättre! Världen är rikt beskriven, Dina och hennes vänner är levande karaktärer, det finns intressanta frågor om moral – och framför allt är historierna riktigt spännande. Medan jag höll på med tredje boken såg jag pjäsen en gång till och den håller bra fortfarande.
På skolan har vi bara sista boken, men jag funderar starkt på att köpa in även den första och försöka sälja in den till de bästa läsarna – visserligen är det inte särskilt många av våra femmor som kan klara den, men för dem som kan skulle den kunna bli en gåva för livet.
Föreställningen, som är betydligt mer lättillgänglig (jag såg om den förra helgen tillsammans med några utvecklingsstörda vuxna som mycket väl hängde med), går varje söndag fram till 14 december och jag rekommenderar den varmt. :-)
lördag 15 november 2008
Petter Lidbecks besök i oktober
Som utlovat (och en månad efteråt) ska jag här prata om Petter Lidbeck-besöket. Besöken, kanske jag ska säga, eftersom han kom till Malmö redan fjärde september för att prata med lärarna inför projektet, så att alla visste en hel del om honom innan arbetet började på riktigt.
Barnen i 4-5 fick sedan läsa Världens elakaste fröken (som jag pratat om i ett annat blogginlägg), samtala om den och göra egna böcker där de bland annat berättade hur de trodde att boken skulle sluta. De fick också komma på frågor till författaren.
Den sextonde oktober kom Petter Lidbeck till Kroksbäcksskolan och elever från de flesta av Hyllies skolor fick komma dit och lyssna. Några av eleverna hade läst Den magiska kepsen, andra Flickan utan minne och de flesta som våra Världens elakaste fröken. Alla hade skrivit, ritat eller byggt alster som blev till en utställning i aulan.
Själv var jag i skolan och hjälpte till hela dagen, vilket innebär att jag fick höra samtalen om de andra böckerna också. Varje klass hade valt ett par elever som fick vara med i en panel och ställa frågor innan ordet blev fritt. Från vår skola var det pojkarna i biblioteksrådet som deltog i panelen.
Vi fick veta att Petter Lidbeck började skicka in manus redan som 20-åring, men att han var 32 när hans första bok kom ut. Han pratade om att det är viktigt att fortsätta skriva, träna på att bli bättre och inte ta åt sig när folk inte tycker att man är tillräckligt bra. Han berättade också att den första boken som blev antagen fick han skriva om helt och hållet. Nu har han gett ut över 30 böcker!
Han sade att han skrev Världens elakaste fröken eftersom han tröttnat på alla människor som säger sig "älska barn" som om alla barn var lika. Karin Karlsson blev alltså en fröken som trodde sig älska barn, men blir besviken över att de inte alls är så fina och oförstörda som hon trodde, varpå hon slår över och hatar alla barn i stället. Petter Lidbecks egna fröknar var snälla, och fröken i boken är baserad på tre människor som han tycker illa om, men vars egenskaper han har gjort mycket värre i boken. Att hon fick heta just Karin Karlsson berodde på att K-et är ett så hårt ljud; han jämförde med Katla i Bröderna Lejonhjärta.
Han pratade också om att skriva och om skillnaden mellan att skriva och att tala. När man talar är, enligt Petter Lidbeck, hur man säger något viktigare än vad man säger. Man kan säga "tack, älskling" och det låter som "jag hatar dig" och tvärtom. När man skriver är däremot vad man säger viktigare än hur - alla vill hellre ha ett illa skrivet kärleksbrev än ett välskrivet hatbrev.
Två skrivregler gav han publiken. 1: Skriv den historia bara du själv och ingen annan kan skriva. 2: Skriv enkelt och låt dig inte imponeras av dem som använder svåra ord. Om man inte kan förklara någonting med enkla ord beror det på att man inte förstår det ordentligt själv.
Naturligtvis sade han mycket, mycket mera (för att inte tala om hur mycket han sa vid samtalen om de två andra böckerna!) men allt får ju inte plats här i bloggen.
På det stora hela tyckte jag att det var en helkul dag – barnen var engagerade och ställde många och bra frågor, utställningen var jättefin och Petter Lidbeck själv är en riktig showmänniska som var väldigt roligt att lyssna på. Jag har frågat runt bland lärare och elever och de verkar också ha haft riktigt roligt. Det allra roligaste är att skolan nu har bestämt sig för att arbeta ännu mer med Petter Lidbeck-böcker och att eleverna hela tiden frågar efter dem i biblioteket. (Det lär enligt hörsägen till och med ha varit en elev som sagt, "Jag läser bara Petter Lidbeck-böcker nu!" vilket kanske är i mesta laget.)
Jag har redan fått förslag på fler författare man kan bjuda in, så vi får väl se vad som händer om ett par år eller så!
(Nästa blogginlägg ska förhoppningsvis handla om Litteralund och inte dröja alltför länge.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
